Москва
+7-929-527-81-33
Вологда
+7-921-234-45-78
Вопрос юристу онлайн Юридическая компания ЛЕГАС Вконтакте

Дополнения от 30.05.2024 к практике в Комитетах ООН

Обновлено 30.05.2024 03:20

 

Дело "З.Х. против Швеции". Соображения Комитета по правам инвалидов от 6 сентября 2021 года. Сообщение N 58/2019.

В 2019 году автору сообщения была оказана помощь в подготовке жалобы. Впоследствии жалоба была коммуницирована Швеции.

Как усматривалось из текста Соображений, автор утверждал, что, выслав его в Афганистан, государство-участник нарушит его права по статьям 10 и 15 Конвенции о правах инвалидов, поскольку его высылка приведет к серьезному риску самоубийства и к другим угрозам для его жизни и здоровья. Он также обратил внимание: медицинские заключения, представленные национальным властям, свидетельствовали о том, что у него диагностированы длительные психические заболевания, и считал, что отсутствие надлежащего медицинского лечения в Афганистане приведет к серьезному, быстрому и необратимому ухудшению состояния его здоровья, станет причиной сильных страданий или значительного сокращения продолжительности жизни (пункт 3.1 Соображений).

Правовые позиции Комитета: в статье 10 Конвенции [о правах инвалидов] государства-участники вновь подтверждают неотъемлемое право каждого человека на жизнь и принимают все необходимые меры для обеспечения его эффективного осуществления инвалидами наравне с другими. Комитет напоминает также, что согласно статье 15 Конвенции государства-участники принимают все эффективные законодательные, административные, судебные или иные меры к тому, чтобы инвалиды наравне с другими не подвергались пыткам или жестоким, бесчеловечным или унижающим достоинство видам обращения и наказания (пункт 10.2 Соображений).

Комитет отметил: в своих Замечаниях общего порядка N 31 (2004) Комитет по правам человека ссылается на обязательство государств-участников не экстрадировать, не депортировать, не высылать и не выдворять каким-либо иным образом лицо со своей территории, когда имеются серьезные основания полагать, что существует реальная опасность причинения непоправимого вреда, такого как предусмотренный в статьях 6 и 7 Пакта (пункт 12). Он отмечает также, что Комитет по правам человека в своих предыдущих решениях указывал - опасность должна угрожать человеку лично (См. дело "X против Дании" (CCPR/C/110/D/2007/2010), пункт 9.2.) и для установления наличия реальной опасности причинения непоправимого вреда должен применяться высокий порог. По этой причине должны быть приняты во внимание все соответствующие факты и обстоятельства, включая общее положение в области прав человека в стране происхождения автора (См. дело "X против Швеции" (CCPR/C/103/D/1833/2008), пункт 5.18.). В своей правовой практике Комитет по правам человека подчеркивал, что значительный вес следует придавать оценке, проводимой государством, и что, как правило, именно органам государств надлежит рассматривать или оценивать факты и доказательства по конкретному делу, чтобы определить наличие угрозы, если только не будет установлено, что такая оценка носила явно произвольный характер или была равносильна очевидной ошибке либо отказу в правосудии (пункт 10.3 Соображений) (См., дело "К. против Дании" (CCPR/C/114/D/2393/2014), пункт 7.4 и дело "З.Х. против Австралии" (CCPR/C/107/D/1957/2010), пункт 9.3.).

Комитет далее напоминает о своем решении по делу "Н.Л. против Швеции", в котором он установил нарушение статьи 15 Конвенции в связи с тем, что государство-участник не оценило, сможет ли автор получить доступ в Ираке к медицинской помощи, соответствующей ее диагнозу, хотя она представила в национальные органы несколько медицинских заключений, в которых состояние ее здоровья оценивалось как тяжелое и угрожающее жизни в отсутствии лечения, которое она получала в государстве-участнике. Комитет отмечает, что в этом решении была сделана ссылка на соответствующую правовую практику Комитета по правам человека (См. дело "Абдилафир Абубакар Али и Маюл Али Мохамад против Дании" (CCPR/C/116/D/2409/2014), пункт 7.8.), Комитета против пыток (См. дело "Харун против Швейцарии" (CAT/C/65/D/758/2016), пункты 9.7 - 9.11.) и Европейского суда по правам человека (См.: дело Савран против Дании, рассматривавшееся в Европейском Суде по правам человека, в котором суд постановил: высылка заявителя в Турцию без получения датскими властями достаточных и индивидуальных заверений в том, что заявитель получит необходимый уход в Турции, станет нарушением статьи 3 Европейской конвенции о правах человека.). Комитет отмечает, что общие принципы, сформулированные в этих решениях, были подтверждены в деле "Н.Л. против Швеции" (пункты 7.3 - 7.5) и остаются актуальными для оценки данного дела (пункт 10.4 Соображений).

Как правило, оценка фактов и доказательств по конкретному делу входит в компетенцию судов государств-участников, если только не будет доказано, что такая оценка была явно произвольной или представляла собой отказ в правосудии (пункт 10.8 Соображений) (См. дело "Бахер против Австрии" (CRPD/C/19/D/26/2014), пункт 9.7.).

Комитет напоминает о позиции Комитета против пыток и Европейского Суда по правам человека, согласно которой бремя доказывания лежит на авторе сообщения, который должен представить доказательства, способные продемонстрировать наличие серьезных оснований полагать, что в случае высылки он подвергнется реальному риску жестокого обращения. Тем не менее речь не идет о требовании четких доказательств, поскольку превентивная цель принципа, запрещающего принудительное возвращение (non-refoulement), имеет определенный элемент спекуляции (пункт 10.9 Соображений).

Оценка Комитетом фактических обстоятельств дела: приняты к сведению утверждения автора о том, что, депортируя его в Афганистан, государство-участник нарушит его права, предусмотренные статьями 10 и 15 Конвенции, поскольку его высылка приведет к высокому риску самоубийства, а также к другим серьезным угрозам для его жизни и здоровья. Комитет принял также к сведению представленную автором информацию, что ему диагностировали тяжелую депрессию с психотическими признаками и он дважды проходил лечение в соответствии с Законом об обязательной психиатрической помощи, после того как у него появились галлюцинации и суицидальные настроения, и он совершил несколько попыток самоубийства. Комитет также учел аргумент автора о том, что хотя в ходе процедуры рассмотрения его ходатайства о предоставлении убежища он представил несколько медицинских заключений, подтверждающих, что ему также был поставлен диагноз параноидальной шизофрении, власти не сочли нужным повторно рассмотреть его ходатайство, с тем чтобы выяснить, сможет ли автор получить адекватное состоянию его здоровья лечение в свете нового диагноза. Комитет далее отметил утверждение автора о том, что в медицинских заключениях состояние его здоровья было описано как угрожающее жизни без лечения, но при этом его диагнозу власти придали меньшее значение, так как сочли, что его причиной стал отказ в удовлетворении его ходатайства о предоставлении убежища (пункт 10.5 Соображений).

Учитывая все вышеизложенные факторы, Комитет должен был определить, существуют ли серьезные основания полагать, что в соответствии со статьями 10 и 15 Конвенции автор столкнется с реальным риском причинения ему непоправимого вреда в случае его высылки в Афганистан, например, столкнется ли он с серьезным, быстрым и необратимым ухудшением здоровья, которое приведет к сильным страданиям или значительному сокращению продолжительности жизни (См. дело "Н.Л. против Швеции", пункт 7.5.). Комитет отметил, что стороны не оспаривали поставленный автору диагноз посттравматического стрессового расстройства и тот факт, что он проходил лечение от этого заболевания, которое оценивалось как угрожающее жизни из-за риска самоубийства. Комитет далее обратил внимание на то, что из решения Суда по миграционным делам от 17 июля 2018 года следовало - диагноз автора "параноидальная шизофрения" не ставился под сомнение на национальном уровне, но был сочтен не представляющим собой новое обстоятельство, требующее повторного рассмотрения ходатайства автора о предоставлении убежища (пункт 10.7 Соображений).

Комитет указал на разногласие между сторонами в вопросе о том, соответствовала ли проведенная национальными властями оценка применимым стандартам в области прав человека применительно к утверждению автора о том, что он не сможет получить доступ к адекватной медицинской помощи в Афганистане. Комитет принял во внимание аргументы автора, что национальным властям необходимо было бы провести повторную оценку в свете его диагноза параноидальной шизофрении и что в любом случае соответствующая информация о стране не подтверждает позицию властей, считающих, что он сможет получить психиатрическое лечение, даже в связи с его посттравматическим стрессовым расстройством. В этой связи Комитет учел позицию Суда по миграционным делам, установившего: симптомы и функциональные нарушения автора, которые оценивались Судом по миграционным делам в ходе первоначального разбирательства, в основном совпадали с симптомами и функциональными нарушениями, описанными в медицинских заключениях, которые подтверждали диагноз "параноидальная шизофрения" автора... С учетом того факта, что органы, рассматривающие ходатайства о предоставлении убежища, провели оценку рисков, связанных с состоянием психического здоровья автора, Комитет не смог сделать вывод о том, что отказ властей государства-участника провести отдельный анализ рисков в рамках нового производства, основываясь на новом диагнозе автора, сделал отклонение ходатайства автора о предоставлении убежища произвольным или равносильным явной ошибке или отказу в правосудии (пункт 10.8 Соображений).

По мнению Комитета, автор справился с бременем доказывания. Национальные же власти не смогли развеять сомнения в существовании угроз для автора в случае возвращения в Афганистан. В этой связи Комитет отметил: национальные власти связали плохое состояние здоровья и суицидальные настроения автора в первую очередь с его разочарованием результатами процесса рассмотрения его ходатайства о предоставлении убежища, что, по-видимому, необоснованно снизило вес утверждений автора по поводу его диагноза. Комитет указал на вывод миграционных властей о том, что медицинская помощь, необходимая для предотвращения нарушения прав автора по статье 15 Конвенции, будет доступна ему по возвращении в Афганистан. Основой для такого вывода послужили отчеты об общей ситуации с доступностью услуг здравоохранения в Афганистане, которые тем не менее указывали на ограниченный доступ к психиатрической помощи и к лекарственным препаратам. Дополнительные надежные источники информации о ситуации в сфере здравоохранения в Афганистане, с которыми консультировался Комитет, сообщали о недостатке подготовленных специалистов (психиатров, социальных работников и психологов), инфраструктуры и понимания важности проблем психического здоровья, а также о крайней ограниченности ресурсов для населения численностью более 30 млн. человек. Комитет отметил следующее - национальные власти в значительной степени признали эти недостатки, что дало серьезные основания усомниться в доступности медицинской помощи, необходимой автору для предотвращения нарушений его прав по статье 15 Конвенции о правах инвалидов... В этих условиях власти государства-участника были обязаны оценить, в какой степени автор действительно будет иметь доступ к необходимым медицинским услугам в Афганистане, и в случае сохранения серьезных сомнений получить от этого государства достаточные индивидуальные гарантии. Комитет обратил внимание на утверждения государства-участника, что высылка автора будет осуществлена таким образом, чтобы свести к минимуму его страдания, в этой связи недостаточны. Поэтому Комитет счел - индивидуальные гарантии были бы особенно важными в обстоятельствах данного дела, учитывая, что автор покинул Афганистан в очень юном возрасте 13 лет назад и что, согласно сообщениям, возвращающиеся люди могут сталкиваться с особыми трудностями в получении доступа к услугам здравоохранения (пункт 10.9 Соображений).

Как было отмечено выше, Комитет напомнил о позиции Комитета против пыток и Европейского Суда по правам человека, согласно которой бремя доказывания лежит на авторе сообщения, который должен представить доказательства, способные продемонстрировать наличие серьезных оснований полагать, что в случае высылки он подвергнется реальному риску жестокого обращения.

С учетом этих обстоятельств Комитет констатировал - остаются серьезные сомнения в том, действительно ли автор будет иметь доступ к адекватной медицинской помощи, чтобы предотвратить нарушение его прав по статье 15 Конвенции в Афганистане. Поэтому он не смог сделать вывод: оценка национальных властей относительно существования реального риска причинения непоправимого вреда автору в стране его происхождения не была произвольной.

Выводы Комитета: высылка автора в Афганистан в случае ее осуществления будет означать нарушение его прав по статье 15 Конвенции.

 

Источник публикации: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/4593-06-sentyabrya-2021-goda-vyigrano-delo-v-komitete-oon-po-pravam-invalidov-2 .

 

 

The case of Z.H. v. Sweden. Views of the Committee on the Rights of Persons with Disabilities dated September 6, 2021. Message No. 58/2019.

In 2019, the author of the communication was assisted in preparing a complaint. Subsequently, the complaint was communicated to Sweden.

As seen from the text of the Considerations, the author claimed that by expelling him to Afghanistan, the State party would violate his rights under articles 10 and 15 of the Convention on the Rights of Persons with Disabilities, since his expulsion would lead to a serious risk of suicide and other threats to his life and health. He also drew attention to the fact that the medical reports submitted to the national authorities indicated that he had been diagnosed with long-term mental illness and believed that the lack of appropriate medical treatment in Afghanistan would lead to a serious, rapid and irreversible deterioration of his health, would cause severe suffering or a significant reduction in life expectancy (paragraph 3.1 of the Considerations).

The Committee's legal position: In article 10 of the Convention [on the Rights of Persons with Disabilities], States parties reaffirm the inalienable right of everyone to life and take all necessary measures to ensure its effective enjoyment by persons with disabilities on an equal basis with others. The Committee also recalls that, in accordance with article 15 of the Convention, States parties shall take all effective legislative, administrative, judicial or other measures to ensure that persons with disabilities, on an equal basis with others, are not subjected to torture or cruel, inhuman or degrading treatment or punishment (paragraph 10.2 of the Views).

The Committee noted: in its general comments No. 31 (2004), the Human Rights Committee refers to the obligation of States parties not to extradite, deport, expel or otherwise expel a person from their territory when there are serious grounds to believe that there is a real risk of irreparable harm, such as provided for in articles 6 and 7 of the Covenant (paragraph 12). He also notes that the Human Rights Committee in its previous decisions indicated that the danger should threaten a person personally (See The case "X v. Denmark" (CCPR/C/110/D/2007/2010), paragraph 9.2.) and a high threshold must be applied to establish the existence of a real risk of irreparable harm. For this reason, all relevant facts and circumstances must be taken into account, including the general human rights situation in the author's country of origin (See the case "X v. Sweden" (CCPR/C/103/D/1833/2008), paragraph 5.18.). In its jurisprudence, the Human Rights Committee has emphasized that considerable weight should be given to the assessment carried out by the State, and that, as a rule, it is for State authorities to review or evaluate the facts and evidence in a particular case in order to determine the existence of a threat, unless it is established that such an assessment was clearly arbitrary or was it is equivalent to an obvious error or denial of justice (paragraph 10.3 of the Considerations) (See the case "K. v. Denmark" (CCPR/C/114/D/2393/2014), paragraph 7.4 and the case of Z.H. v. Australia" (CCPR/C/107/D/1957/2010), paragraph 9.3.).

The Committee further recalls its decision in the case N.L. v. Sweden, in which it found a violation of article 15 of the Convention due to the fact that the State party did not assess whether the author would be able to access medical care in Iraq appropriate to her diagnosis, although she submitted several medical reports to the national authorities conclusions in which her state of health was assessed as severe and life-threatening in the absence of treatment she received in the State party. The Committee notes that in this decision reference was made to the relevant jurisprudence of the Human Rights Committee (See the case of Abdilafir Abubakar Ali and Mayul Ali Mohamad v. Denmark (CCPR/C/116/D/2409/2014), para. 7.8.), the Committee against Torture (see Harun v. Switzerland (CAT/C/65/D/758/2016), paragraphs 9.7 - 9.11.) and the European Court of Human Rights (See: Savran v. Denmark, considered by the European Court of Human Rights, in which the court ruled: The expulsion of the applicant to Turkey without the Danish authorities receiving sufficient and individual assurances that the applicant will receive the necessary care in Turkey would be a violation of article 3 of the European Convention on Human Rights.). The Committee notes that the general principles formulated in these decisions were confirmed in the N.L. case. v. Sweden" (paragraphs 7.3 - 7.5) and remain relevant to the assessment of the case (paragraph 10.4 of the Views).

As a rule, the assessment of facts and evidence in a particular case falls within the competence of the courts of the participating States, unless it is proved that such an assessment was manifestly arbitrary or constituted a denial of justice (paragraph 10.8 of the Views) (See the case of Bacher v. Austria (CRPD/C/19/D/26/2014), paragraph 9.7.).

The Committee recalls the position of the Committee against Torture and the European Court of Human Rights, according to which the burden of proof lies with the author of the communication, who must provide evidence capable of demonstrating that there are serious grounds to believe that, if expelled, he would be at real risk of ill-treatment. Nevertheless, it is not a question of requiring clear evidence, since the preventive purpose of the principle prohibiting forced return (non-refoulement) has a certain element of speculation (paragraph 10.9 of the Considerations).

The Committee's assessment of the factual circumstances of the case: the author's claims that by deporting him to Afghanistan, the State party would violate his rights under articles 10 and 15 of the Convention, since his expulsion would lead to a high risk of suicide, as well as other serious threats to his life and health. The Committee also took note of the information provided by the author that he had been diagnosed with severe depression with psychotic symptoms and had been treated twice in accordance with the Law on Compulsory Psychiatric Care after he had hallucinations and suicidal moods and had made several suicide attempts. The Committee also took into account the author's argument that although during the asylum procedure he submitted several medical reports confirming that he had also been diagnosed with paranoid schizophrenia, the authorities did not consider it necessary to re-examine his application in order to find out whether the author would be able to receive adequate treatment for his state of health in in the light of the new diagnosis. The Committee further noted the author's claim that in the medical reports his state of health was described as life-threatening without treatment, but the authorities attached less importance to his diagnosis, since they considered that it was caused by the refusal of his asylum application (paragraph 10.5 of the Views).

Taking into account all the above factors, the Committee had to determine whether there were serious grounds to believe that, in accordance with articles 10 and 15 of the Convention, the author would face a real risk of irreparable harm if he were deported to Afghanistan, for example, whether he would face serious, rapid and irreversible deterioration of health, which would lead to severe suffering or a significant reduction in life expectancy (See the case "N.L. v. Sweden", paragraph 7.5.). The Committee noted that the parties did not dispute the author's diagnosis of post-traumatic stress disorder and the fact that he was being treated for this disease, which was assessed as life-threatening due to the risk of suicide. The Committee further drew attention to the fact that it followed from the decision of the Migration Court of 17 July 2018 that the author's diagnosis of "paranoid schizophrenia" was not questioned at the national level, but was considered not to constitute a new circumstance requiring reconsideration of the author's asylum application (paragraph 10.7 of the Views).

The Committee pointed out that there was disagreement between the parties as to whether the assessment carried out by the national authorities was in line with applicable human rights standards in relation to the author's claim that he would not be able to access adequate medical care in Afghanistan. The Committee took into account the author's arguments that the national authorities would need to re-evaluate him in the light of his diagnosis of paranoid schizophrenia and that in any case, the relevant information about the country does not confirm the position of the authorities that he will be able to receive psychiatric treatment, even in connection with his post-traumatic stress disorder. In this regard, the Committee took into account the position of the Migration Court, which found that the symptoms and functional disorders of the author, which were assessed by the Migration Court during the initial proceedings, basically coincided with the symptoms and functional disorders described in the medical reports that confirmed the diagnosis of "paranoid schizophrenia" of the author... In view of the fact that the authorities reviewing asylum applications conducted an assessment of the risks associated with the author's mental health, the Committee was unable to conclude that the refusal of the State party's authorities to conduct a separate risk analysis in the new proceedings, based on the author's new diagnosis, rejected the author's application for asylum asylum is arbitrary or amounts to a clear error or denial of justice (paragraph 10.8 of the Considerations).

In the Committee's opinion, the author has coped with the burden of proof. The national authorities were unable to dispel doubts about the existence of threats to the author if he returned to Afghanistan. In this regard, the Committee noted that the national authorities attributed the author's poor health and suicidal moods primarily to his disappointment with the outcome of the asylum application process, which apparently unreasonably reduced the weight of the author's claims regarding his diagnosis. The Committee pointed to the conclusion of the migration authorities that medical care necessary to prevent violations of the author's rights under article 15 of the Convention would be available to him upon his return to Afghanistan. This conclusion was based on reports on the general situation with the availability of health services in Afghanistan, which nevertheless indicated limited access to psychiatric care and medicines. Additional reliable sources of information on the health situation in Afghanistan, consulted by the Committee, reported a lack of trained specialists (psychiatrists, social workers and psychologists), infrastructure and understanding of the importance of mental health problems, as well as extremely limited resources for a population of more than 30 million people. The Committee noted that the national authorities had largely recognized these shortcomings, which gave serious reason to doubt the availability of medical care necessary for the author to prevent violations of his rights under article 15 of the Convention on the Rights of Persons with Disabilities... In these circumstances, the authorities of the State party were obliged to assess to what extent the author would actually have access to the necessary medical services in Afghanistan, and in case of serious doubts, to obtain sufficient individual guarantees from that State. The Committee drew attention to the State party's claims that the author's expulsion would be carried out in such a way as to minimize his suffering, in this regard, are insufficient. Therefore, the Committee considered that individual guarantees would be particularly important in the circumstances of the present case, given that the author left Afghanistan at a very young age 13 years ago and that, according to reports, returning people may face particular difficulties in accessing health services (paragraph 10.9 of the Views).

As noted above, the Committee recalled the position of the Committee against Torture and the European Court of Human Rights, according to which the burden of proof lies with the author of the communication, who must provide evidence capable of demonstrating that there are serious grounds to believe that, if expelled, he would be at real risk of ill-treatment.

In these circumstances, the Committee noted that serious doubts remain as to whether the author will actually have access to adequate medical care in order to prevent a violation of his rights under article 15 of the Convention in Afghanistan. Therefore, he was unable to conclude that the assessment of the national authorities regarding the existence of a real risk of irreparable harm to the author in his country of origin was not arbitrary.

The Committee's conclusions: The author's expulsion to Afghanistan, if carried out, would constitute a violation of his rights under article 15 of the Convention.

 

Source of the publication: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/4594-on-september-06-2021-the-case-was-won-in-the-un-committee-on-the-rights-of-persons-with-disabilities-2 .

 

 

Z.h.诉瑞典案。 2021年9月6日残疾人权利委员会的意见。 第58/2019号信息。

2019年,来文提交人得到了协助准备投诉。 随后,将申诉转达瑞典。

从考虑的案文可以看出,提交人声称,将他驱逐到阿富汗,缔约国将侵犯他根据《残疾人权利公约》第10条和第15条所享有的权利,因为将他驱逐出境将导致自杀的严重危险和对他的生命和健康的其他威胁。 他还提请注意这样一个事实,即提交给国家当局的医疗报告表明,他被诊断患有长期精神疾病,并认为在阿富汗缺乏适当的医疗将导致他的健康状况严重、迅速和不可逆转的恶化,将造成严重的痛苦或预期寿命的显着减少(考虑因素第3.1段)。

委员会的法律立场:在《公约》[残疾人权利]第10条中,缔约国重申人人享有不可剥夺的生命权,并采取一切必要措施确保残疾人在与其他人平等的基础上切实享有生命权。 委员会还回顾,根据《公约》第15条,缔约国应采取一切有效的立法、行政、司法或其他措施,确保残疾人在与其他人平等的基础上不遭受酷刑或残忍、不人道或有辱人格的待遇或处罚(《意见》第10.2段)。

委员会注意到:人权事务委员会在其第31号一般性意见(2004年)中提到,缔约国有义务在有严重理由相信存在《公约》第六条和第七条所规定的不可弥补损害的真正危险时,不将某人引渡、驱逐、驱逐或以其他方式驱逐出其领土(第12段)。 他还指出,人权事务委员会在其以前的决定中指出,危险应威胁到个人(见 案"X诉丹麦"(CCPR/C/110/D/2007/2010),第9.2段。)并且必须应用高门槛来确定存在不可挽回的损害的真实风险。 为此,必须考虑到所有相关事实和情况,包括提交人原籍国的一般人权情况(见"X诉瑞典"案(CCPR/C/103/D/1833/2008),第5.18段。). 人权事务委员会在其判例中强调,应相当重视国家所进行的评估,通常,国家当局应审查或评价某一特定案件的事实和证据,以确定是否存在威胁,除非确定这种评估显然是任意的,或者相当于明显的错误或拒绝司法(考虑因素第10.3段)(见"K.诉丹麦"一案(CCPR/C/114/D/2393/2014年),第7.4段和z.h.的情况。 诉澳大利亚"(CCPR/C/107/D/1957/2010),第9.3段。).

委员会还回顾其在N.L.诉瑞典案中的决定,其中委员会认为缔约国违反了《公约》第十五条,因为缔约国没有评估提交人是否能够在伊拉克获得与她的诊断相适应的医疗服务,尽管她向国家当局提交了几份医疗报告,其中她的健康状况在缔约国没有得到治疗时被评估为严重和危及生命。 委员会注意到,在该决定中提到了人权事务委员会的相关判例(见Abdilafir Abubakar Ali和Mayul Ali Mohamad诉丹麦案(CCPR/C/116/D/2409/2014),第13段)。 7.8.)、禁止酷刑委员会(见 Harun诉瑞士(CAT/C/65/D/758/2016),第9.7至9.11段。)和欧洲人权法院(见:欧洲人权法院审议的Savran诉丹麦案,法院在该案中裁定:丹麦当局没有得到充分和个人的保证,即申请人将在土耳其得到必要的照顾,就将申请人驱逐到土耳其将违反《欧洲人权公约》第3条。). 委员会注意到,这些决定中提出的一般原则在N.L.案中得到确认。 诉瑞典"(第7.3-7.5段),并继续与案件的评估有关(《意见》第10.4段)。

通常,对某一案件的事实和证据的评估属于参与国法院的权限,除非证明这种评估明显是武断的或构成拒绝司法(《意见》第10.8段)(见Bacher诉奥地利案(CRPD/C/19/D/26/2014),第9.7段)。).

委员会回顾禁止酷刑委员会和欧洲人权法院的立场,根据这一立场,举证责任在于来文提交人,提交人必须提供证据,证明有充分理由相信,如果被驱逐,他将面临真正的虐待风险。 然而,这不是一个需要明确证据的问题,因为禁止强迫返回(不驱回)原则的预防目的具有某种推测因素(考虑因素第10.9段)。

委员会对案件事实情况的评估:提交人声称,缔约国将他驱逐到阿富汗将侵犯他根据《公约》第10条和第15条所享有的权利,因为驱逐他将导致自杀的高风险,以及对他的生命和健康的其他严重威胁。 委员会还注意到提交人提供的资料,即他被诊断出患有严重抑郁症并伴有精神病症状,在他出现幻觉和自杀情绪并多次自杀未遂后,根据《强制性精神病护理法》接受了两次治疗。 委员会还考虑到提交人的论点,即尽管他在庇护程序期间提交了几份医疗报告,证实他也被诊断患有偏执型精神分裂症,但当局认为没有必要重新审查他的申请,以便根据新的诊断,确定提交人是否能够为他的健康状况得到适当的治疗。 委员会还注意到提交人声称,在医疗报告中,他的健康状况被描述为没有治疗就危及生命,但当局不太重视他的诊断,因为他们认为这是他的庇护申请被拒绝造成的(《意见》第10.5段)。

考虑到上述所有因素,委员会必须确定是否有充分理由相信,根据《公约》第10条和第15条,提交人如果被驱逐到阿富汗将面临无法弥补的伤害的真正危险,例如,他是否将面临严重、迅速和不可逆转的健康状况恶化,这将导致严重的痛苦或预期寿命的显着减少(见"N.l.诉瑞典"一案,第7.5段)。). 委员会注意到,双方对提交人对创伤后应激障碍的诊断以及他正在接受这种疾病治疗的事实没有异议,这种疾病被评估为由于自杀的危险而危及生命。 委员会进一步提请注意,根据移民法庭2018年7月17日的决定,提交人对"偏执型精神分裂症"的诊断在国家一级没有受到质疑,但被认为不构成需要重新审议提交人庇护申请的新情况(《意见》第10.7段)。

委员会指出,对于提交人声称他在阿富汗将无法获得适当的医疗服务,国家当局所进行的评估是否符合适用的人权标准,双方存在分歧。 委员会考虑到提交人的论点,即国家当局需要根据他被诊断为偏执型精神分裂症对他进行重新评估,而且无论如何,关于该国的有关资料并不能证实当局的立场,即他将能够接受精神病治疗,即使是在他的创伤后精神紧张症方面。 在这方面,委员会考虑到移民法庭的立场,该法庭认为,移民法庭在最初诉讼期间对提交人的症状和功能障碍进行了评估,这些症状和功能障碍基本上与确认提交人诊断为"偏执型精神分裂症"的医疗报告中所述的症状和功能障碍相吻合。.. 鉴于审查庇护申请的当局对与提交人的心理健康有关的风险进行了评估,委员会无法得出结论,缔约国当局拒绝根据提交人的新诊断在新的程序中进行单独的风险分析,拒绝了提交人的庇护申请,这是任意的,或构成明显的错误或拒绝司法(考虑因素第10.8段)。

委员会认为,提交人承担了举证责任。 如果提交人返回阿富汗,国家当局无法消除对他是否存在威胁的怀疑。 在这方面,委员会注意到,国家当局将提交人健康状况不佳和自杀情绪主要归因于他对庇护申请程序的结果感到失望,这显然不合理地降低了提交人关于其诊断的申诉的分量。 委员会指出,移民当局的结论是,在提交人返回阿富汗后,将向他提供必要的医疗服务,以防止侵犯《公约》第十五条规定的权利。 这一结论是根据关于阿富汗提供保健服务的一般情况的报告得出的,但这些报告表明获得精神保健和药品的机会有限。 委员会咨询的关于阿富汗卫生状况的其他可靠资料来源报告说,缺乏训练有素的专家(精神科医生、社会工作者和心理学家)、基础设施和对心理健康问题重要性的认识,以及对3 000多万人口极其有限的资源。 委员会注意到,国家当局在很大程度上认识到这些缺点,这使人们有理由怀疑提交人为防止侵犯《残疾人权利公约》第15条规定的他的权利而提供必要的医疗服务。.. 在这种情况下,缔约国当局有义务评估提交人在阿富汗实际获得必要医疗服务的程度,并在严重怀疑的情况下,从该国获得足够的个人保障。 委员会提请注意缔约国关于将提交人驱逐出境以尽量减少其痛苦的方式进行的说法,在这方面是不够的。 因此,委员会认为,在本案的情况下,个人保障特别重要,因为提交人在13年前很小的时候就离开了阿富汗,而且据报导,返回的人在获得保健服务方面可能面临特别困难(《意见》第10.9段)。

如上所述,委员会回顾了禁止酷刑委员会和欧洲人权法院的立场,根据这一立场,举证责任在于来文提交人,提交人必须提供能够证明有充分理由相信,如果被驱逐,他将面临真正的虐待风险的证据。

在这种情况下,委员会注意到,对于提交人是否真的能够获得适当的医疗服务,以防止在阿富汗侵犯《公约》第15条规定的他的权利,仍然存在严重的疑问。 因此,他无法得出结论,国家当局对提交人在其原籍国存在对其造成不可弥补损害的实际风险的评估并非武断。

委员会的结论:如果将提交人驱逐到阿富汗,将构成对他根据《公约》第15条享有的权利的侵犯。

 

出版物的来源: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/4595-2021-09-7 .

 

 

Fallet Z. H. mot Sverige. Synpunkter från utskottet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning daterad 6 September 2021. Meddelande Nr 58/2019.

År 2019 fick författaren till meddelandet hjälp med att förbereda ett klagomål. Därefter meddelades klagomålet till Sverige.

Som framgår av texten i övervägandena hävdade författaren att genom att utvisa honom till Afghanistan skulle konventionsstaten kränka hans rättigheter enligt artiklarna 10 och 15 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, eftersom hans utvisning skulle leda till en allvarlig risk för självmord och andra hot mot hans liv och hälsa. Han påpekade också att de medicinska rapporter som lämnades in till de nationella myndigheterna visade att han hade diagnostiserats med långvarig psykisk sjukdom och ansåg att bristen på lämplig medicinsk behandling i Afghanistan skulle leda till en allvarlig, snabb och oåterkallelig försämring av hans hälsa, skulle orsaka allvarligt lidande eller en betydande minskning av den förväntade livslängden (punkt 3.1 i övervägandena).

Utskottets rättsliga ståndpunkt: i artikel 10 i konventionen [om rättigheter för personer med funktionsnedsättning] bekräftar konventionsstaterna den oförytterliga rätten för alla till liv och vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning åtnjuter den på lika villkor som andra. Esk erinrar också om att konventionsstaterna i enlighet med artikel 15 i konventionen skall vidta alla effektiva lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder, rättsliga åtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning, på lika villkor som andra, inte utsätts för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (punkt 10.2 i åsikterna).

Utskottet noterade: i sina allmänna kommentarer nr 31 (2004) hänvisar Utskottet för mänskliga rättigheter till konventionsstaternas skyldighet att inte utlämna, utvisa, utvisa eller på annat sätt utvisa en person från deras territorium när det finns allvarliga skäl att tro att det finns en verklig risk för irreparabel skada, såsom föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i konventionen (punkt 12). Han noterar också att Människorättsutskottet i sina tidigare beslut angav att faran skulle hota en person personligen (se Målet "X mot Danmark" (CCPR/C/110/D/2007/2010), punkt 9.2.) och en hög tröskel måste tillämpas för att fastställa förekomsten av en verklig risk för irreparabel skada. Av detta skäl måste alla relevanta fakta och omständigheter beaktas, inklusive den allmänna situationen för de mänskliga rättigheterna i upphovsmannens Ursprungsland (se målet "X mot Sverige" (CCPR/C/103/D/1833/2008), punkt 5.18.). I sin rättspraxis har Utskottet för mänskliga rättigheter betonat att en betydande vikt bör läggas vid den bedömning som utförs av staten och att det som regel är upp till statliga myndigheter att granska eller utvärdera fakta och bevis i ett visst fall för att fastställa förekomsten av ett hot, såvida det inte fastställs att en sådan bedömning var klart godtycklig eller var det likvärdigt med ett uppenbart fel eller förnekande av rättvisa (punkt 10.3 i övervägandena) (se fallet "K. mot Danmark" (CCPR/C/114/D/2393/2014), punkt 7.4 och fallet Z. H. mot Australien" (CCPR/C/107/D/1957/2010), punkt 9.3.).

Utskottet erinrar vidare om sitt beslut i målet N. L. mot Sverige, där det fann en överträdelse av artikel 15 i konventionen på grund av att konventionsstaten inte bedömde om författaren skulle kunna få tillgång till medicinsk vård i Irak som var lämplig för hennes diagnos, även om hon lämnade flera medicinska rapporter till de nationella myndigheterna slutsatser där hennes hälsotillstånd bedömdes som allvarligt och livshotande i avsaknad av behandling hon fick i konventionsstaten. Utskottet noterar att det i detta beslut hänvisades till relevant rättspraxis från utskottet för mänskliga rättigheter (se fallet abdilafir Abubakar Ali och Mayul Ali Mohamad mot Danmark (CCPR/C/116/D/2409/2014), punkt. 7.8.), Utskottet mot tortyr (se Harun mot Schweiz (CAT / C / 65 / D / 758 / 2016), punkterna 9.7 - 9.11.) och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (se: Savran mot Danmark, som behandlas av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, där domstolen fastslog: utvisning av sökanden till Turkiet utan att de danska myndigheterna får tillräckliga och individuella försäkringar om att sökanden kommer att få nödvändig vård i Turkiet skulle vara ett brott mot artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.). Utskottet noterar att de allmänna principer som formulerats i dessa beslut bekräftades i N. L.-målet. mot Sverige " (punkterna 7.3-7.5) och förblir relevanta för bedömningen av ärendet (punkt 10.4 i åsikterna).

I regel faller bedömningen av fakta och bevis i ett visst fall inom de deltagande staternas behörighet, såvida det inte bevisas att en sådan bedömning var uppenbart godtycklig eller utgjorde ett förnekande av rättvisa (punkt 10.8 i yttrandena) (se målet Bacher mot Österrike (CRPD/C/19/D/26/2014), punkt 9.7.).

Utskottet erinrar om ståndpunkten från utskottet mot tortyr och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilken bevisbördan ligger hos författaren till meddelandet, som måste tillhandahålla bevis som kan visa att det finns allvarliga skäl att tro att han, om han utvisas, skulle löpa verklig risk för misshandel. Det handlar emellertid inte om att kräva tydliga bevis, eftersom det förebyggande syftet med principen om förbud mot tvångsåterföring (non-refoulement) har ett visst inslag av spekulation (punkt 10.9 i övervägandena).

Utskottets bedömning av de faktiska omständigheterna i ärendet: författarens påståenden att genom att utvisa honom till Afghanistan skulle konventionsstaten kränka hans rättigheter enligt artiklarna 10 och 15 i konventionen, eftersom hans utvisning skulle leda till en hög risk för självmord, liksom andra allvarliga hot mot hans liv och hälsa. Utskottet noterade också informationen från författaren att han hade diagnostiserats med svår depression med psykotiska symtom och hade behandlats två gånger i enlighet med lagen om obligatorisk psykiatrisk vård efter att han hade hallucinationer och självmordsstämning och hade gjort flera självmordsförsök. Utskottet tog också hänsyn till författarens argument att även om han under asylförfarandet lämnade in flera medicinska rapporter som bekräftade att han också hade diagnostiserats med paranoid schizofreni, ansåg myndigheterna det inte nödvändigt att ompröva sin ansökan för att ta reda på om författaren skulle kunna få adekvat behandling för sitt hälsotillstånd i ljuset av den nya diagnosen. Utskottet noterade vidare författarens påstående att hans hälsotillstånd i de medicinska rapporterna beskrivs som livshotande utan behandling, men myndigheterna fäste mindre vikt vid hans diagnos, eftersom de ansåg att det orsakades av avslag på hans asylansökan (punkt 10.5 i åsikterna).

Med hänsyn till alla ovanstående faktorer måste Esk avgöra om det fanns allvarliga skäl att tro att författaren, i enlighet med artiklarna 10 och 15 i konventionen, skulle riskera att bli irreparabel om han deporterades till Afghanistan, till exempel om han skulle utsättas för allvarlig, snabb och oåterkallelig försämring av hälsan, vilket skulle leda till allvarligt lidande eller en betydande minskning av den förväntade livslängden (se målet "N. L. mot Sverige", punkt 7.5.). Utskottet noterade att parterna inte bestred författarens diagnos av posttraumatisk stressstörning och det faktum att han behandlades för denna sjukdom, som bedömdes som livshotande på grund av risken för självmord. Utskottet påpekade vidare att det följer av Migrationsdomstolens beslut av den 17 juli 2018 att författarens diagnos av "paranoid schizofreni" inte ifrågasattes på nationell nivå, men ansågs inte utgöra en ny omständighet som kräver omprövning av författarens asylansökan (punkt 10.7 i åsikterna).

EESK påpekade att det råder oenighet mellan parterna om huruvida de nationella myndigheternas bedömning var förenlig med tillämpliga normer för mänskliga rättigheter i förhållande till författarens påstående att han inte skulle kunna få tillgång till adekvat medicinsk vård i Afghanistan. Utskottet tog hänsyn till författarens argument att de nationella myndigheterna skulle behöva omvärdera honom mot bakgrund av hans diagnos av paranoid schizofreni och att den relevanta informationen om landet under alla omständigheter inte bekräftar myndigheternas ståndpunkt att han kommer att kunna få psykiatrisk behandling, inte ens i samband med hans posttraumatiska stressstörning. I detta avseende tog Utskottet hänsyn till Migrationsdomstolens ställning, som fann att författarens symtom och funktionsstörningar, som bedömdes av Migrationsdomstolen under det inledande förfarandet, i princip sammanföll med de symtom och funktionsstörningar som beskrivs i de medicinska rapporterna som bekräftade diagnosen "paranoid schizofreni" av författaren... Med tanke på att de myndigheter som prövade asylansökningar gjorde en bedömning av de risker som är förknippade med upphovsmannens psykiska hälsa, kunde Utskottet inte dra slutsatsen att partens myndigheters vägran att genomföra en separat riskanalys i det nya förfarandet, baserat på upphovsmannens nya diagnos, avvisade upphovsmannens asylansökan är godtycklig eller utgör ett tydligt fel eller ett förnekande av rättvisa (punkt 10.8 i övervägandena).

Enligt utskottet har författaren klarat bevisbördan. De nationella myndigheterna kunde inte skingra tvivel om förekomsten av hot mot författaren om han återvände till Afghanistan. I detta avseende noterade ESK att de nationella myndigheterna tillskrev författarens dåliga hälsa och självmordstankar främst hans besvikelse över resultatet av asylansökningsprocessen, vilket uppenbarligen orimligt minskade vikten av författarens påståenden om hans diagnos. Utskottet pekade på migrationsmyndigheternas slutsats att medicinsk vård som är nödvändig för att förhindra brott mot upphovsmannens rättigheter enligt artikel 15 i konventionen skulle vara tillgänglig för honom när han återvänder till Afghanistan. Denna slutsats baserades på rapporter om den allmänna situationen med tillgången till hälsovårdstjänster i Afghanistan, vilket ändå indikerade begränsad tillgång till psykiatrisk vård och läkemedel. Ytterligare tillförlitliga informationskällor om hälsosituationen i Afghanistan, som rådfrågades av utskottet, rapporterade brist på utbildade specialister (psykiatriker, socialarbetare och psykologer), infrastruktur och förståelse för vikten av psykiska hälsoproblem samt extremt begränsade resurser för en befolkning på mer än 30 miljoner människor. Utskottet noterade att de nationella myndigheterna i stor utsträckning hade erkänt dessa brister, vilket gav allvarliga skäl att tvivla på tillgången till medicinsk vård som är nödvändig för att författaren ska förhindra kränkningar av hans rättigheter enligt artikel 15 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning... Under dessa omständigheter var partens myndigheter skyldiga att bedöma i vilken utsträckning författaren faktiskt skulle ha tillgång till nödvändiga medicinska tjänster i Afghanistan och i händelse av allvarliga tvivel att erhålla tillräckliga individuella garantier från den staten. Utskottet uppmärksammade Konventionsstatens påståenden om att författarens utvisning skulle genomföras på ett sådant sätt att hans lidande i detta avseende minimeras är otillräckliga. Esk ansåg därför att individuella garantier skulle vara särskilt viktiga med tanke på att författaren lämnade Afghanistan i en mycket ung ålder för 13 år sedan och att återvändande personer enligt rapporter kan ha särskilda svårigheter att få tillgång till hälso-och sjukvårdstjänster (punkt 10.9 i yttrandena).

Som nämnts ovan erinrade utskottet om ståndpunkten från utskottet mot tortyr och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilken bevisbördan ligger hos författaren till meddelandet, som måste tillhandahålla bevis som kan visa att det finns allvarliga skäl att tro att han, om han utvisas, skulle löpa verklig risk för misshandel.

Under dessa omständigheter konstaterade utskottet att det fortfarande finns allvarliga tvivel om huruvida författaren faktiskt kommer att ha tillgång till adekvat medicinsk vård för att förhindra en kränkning av sina rättigheter enligt artikel 15 i konventionen i Afghanistan. Han kunde därför inte dra slutsatsen att de nationella myndigheternas bedömning av förekomsten av en verklig risk för irreparabel skada för upphovsmannen i ursprungslandet inte var godtycklig.

Utskottets slutsatser: författarens utvisning till Afghanistan, om den genomförs, skulle utgöra en kränkning av hans rättigheter enligt artikel 15 i konventionen.

 

Källa till publikationen: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/4596-den-06-september-2021-vann-m-let-i-fn-s-utskott-f-r-r-ttigheter-f-r-personer-med-funktionsneds-ttning .