Москва
+7-929-527-81-33
Вологда
+7-921-234-45-78
Вопрос юристу онлайн Юридическая компания ЛЕГАС Вконтакте

Дополнения от 06.06.2024 к практике в Комитетах ООН

Обновлено 06.06.2024 03:37

 

Дело "Ларс-Андерс Огрен и другие против Швеции". Мнения Комитета по ликвидации расовой дискриминации от 18 ноября 2020 года. Сообщение N 54/2013.

В 2013 году авторам сообщения была оказана помощь в подготовке жалобы. Впоследствии жалоба была коммуницирована Швеции.

Как усматривалось из текста Мнений, авторы утверждали, что, будучи представителями коренного народа саами, они имеют свою собственную культуру, средства к существованию и язык, отличающиеся от культуры несаамского населения. В частности, оленеводство является важнейшим элементом их культурной самобытности и традиционного образа жизни. Вместе со своим оленьим стадом авторы кочуют по тем же маршрутам, по которым с незапамятных времен перемещались их предки. Государство-участник предоставило концессии на эксплуатацию частной горнодобывающей компании на территории традиционного проживания общины в виде трех открытых рудников, расположенных на перешейке Реннбеккен - районе с пастбищными угодьями, имеющими основополагающее значение для оленеводческого цикла общины Вапстен. Как следствие, значительная часть этой территории была изъята у оленеводческой общины, при этом ее пастбищные угодья постоянно сокращались, что создало реальную угрозу для оленеводства и оказало огромное психологическое давление на членов общины. Авторы утверждали, что в силу этого их община не выдержит других горнодобывающих концессий. Они далее подчеркнули, что государство-участник, предоставив без согласия авторов концессию на три открытых рудника в пределах их традиционного земельного имущества, где они ведут традиционный образ жизни, нарушило в том числе их право на имущество, закрепленное в статье 5 "d" - "v" Конвенции (пункт 1.2 Мнений).

Правовые позиции Комитета: Комитет напоминает, что в своей Общей рекомендации N 23 (1997 год) он призывает государства-участников признать и охранять права коренных народов владеть, обустраивать, контролировать и использовать свои земли, территории и ресурсы, а там, где их земли и территории, которыми они традиционно владели или на которых они иным образом проживали, отобраны или используются без их добровольного и осознанного согласия, принять меры для возвращения таких земель и территорий (п. 5). Как указано в решении о приемлемости, эти стандарты в области прав человека также содержатся в Декларации Организации Объединенных Наций о правах коренных народов, за которую проголосовала Швеция. Статья 26 Декларации предусматривает следующее:

1. Коренные народы имеют право на земли, территории и ресурсы, которыми они традиционно владели, которые они традиционно занимали или иным образом использовали или приобретали.

2. Коренные народы имеют право иметь в собственности, использовать, осваивать или контролировать земли, территории и ресурсы, которыми они обладают в силу традиционного владения или другого традиционного занятия или использования, а также те, которые они приобрели иным образом.

3. Государства обеспечивают юридическое признание и защиту таких земель, территорий и ресурсов. Такое признание осуществляется с должным уважением к обычаям, традициям и системам землевладения соответствующих коренных народов (пункт 6.5 Мнений).

По смыслу этих принципов необходимо признавать и понимать тесные связи коренных народов с землей как основополагающую основу их культуры, духовной жизни, целостности и экономического выживания. Их "взаимосвязь с землей - это не только вопрос владения и производства, а материальный и духовный элемент, которым они должны в полной мере пользоваться, хотя бы для того, чтобы сохранить свое культурное наследие и передать его будущим поколениям" (Межамериканский суд по правам человека, дело "Община майягна (сумо) Авас Тингни против Никарагуа", решение от 31 августа 2001 года, п. 149.). В этой связи реализация земельных прав коренных народов может также стать предпосылкой для осуществления права на жизнь как такового и "недопущения их вымирания как народа" (пункт 6.6 Мнений) (Межамериканский суд по правам человека, дело "Народ сарамака против Суринама", решение от 28 ноября 2007 года, п. 121. См. также: дело "Община коренного народа савоямакса против Парагвая", решение от 29 марта 2006 года.).

Игнорирование неотъемлемого права коренных народов на использование и осуществление земельных прав и отказ от принятия надлежащих мер для обеспечения соблюдения на практике их права давать свободное, предварительное и осознанное согласие во всех случаях, когда их права могут быть затронуты проектами, осуществляемыми на территориях их традиционного проживания, представляет собой одну из форм дискриминации, поскольку это приводит к аннулированию или ущемлению признания, пользования или осуществления коренными народами на равной основе их прав на свои традиционные территории, природные ресурсы и, как следствие, их самобытности (пункт 6.7 Мнений).

По ряду дел Межамериканский суд по правам человека признал, что права коренных народов действительно защищаются в рамках общинного имущества. См. дополнительную ссылку на постоянную судебную практику после дела "Община майягна (сумо) Авас Тингни против Никарагуа" и совпадающее мнение Серхио Гарсия-Рамиреса по этому делу, п. 13. Те же принципы были признаны в Африканской системе по правам человека. См.: дело "Центр по развитию прав меньшинств (Кения) и Группа по правам меньшинств (от имени Совета по благосостоянию "Эндороис") против Кении", 276/03, 2009 год, и "Африканская комиссия по правам человека и народов против Республики Кения", заявление N 006/2012, 2017 год.

Хотя право на имущество не является абсолютным, но государства-участники должны соблюдать принцип соразмерности при ограничении или регулировании земельных прав коренных народов с учетом их отличительного статуса с тем, чтобы не ставить под угрозу само выживание общины и ее членов (пункт 6.10 Мнений) (Дело "Пома Пома против Перу", п. 7.6.).

Запрещение расовой дискриминации, закрепленное в Конвенции о ликвидации всех форм расовой дискриминации, требует, чтобы государства-участники гарантировали каждому человеку, находящемуся под их юрисдикцией, пользование равными правами де-юре и де-факто. В соответствии со статьей 2 (1) "c" Конвенции каждое государство-участник должно принять эффективные меры для пересмотра политики правительства в национальном и местном масштабе, а также для исправления, отмены или аннулирования любых законов и постановлений, ведущих к возникновению или увековечению расовой дискриминации всюду, где она существует. Государства должны принимать позитивные меры, позволяющие коренным народам осуществлять свои права человека, либо устраняя остающиеся препятствия, либо принимая конкретные законодательные и административные меры для выполнения своих обязательств по Конвенции (пункт 6.13 Мнений).

В своей Общей рекомендации N 23 (1997 год) Комитет призвал государства-участники признавать и уважать самобытную культуру, историю, язык и образ жизни коренных народов в качестве фактора обогащения культурной самобытности государства, которая была и находится под угрозой исчезновения, и содействовать ее сохранению. Комитет напоминает, что земельные права коренных народов отличаются от общего понимания гражданско-правовых имущественных прав, и считает, что оленеводство не является "проведением досуга на открытом воздухе", как оно было определено в решении главного горного инспектора (Формулировка в решении главного горного инспектора о предоставлении концессии на эксплуатацию Реннбеккен К N 3, Замечания государства-участника по существу от 16 октября 2017 года, добавление 2.), а представляет собой центральный элемент культурной самобытности и традиционного образа жизни авторов (пункт 6.14 Мнений).

Признание земельных прав общин саами и их коллективного права на оленеводство, основанного на традиционном использовании, влечет за собой обязательство уважать и защищать эти права на практике. Необходимость сохранения их культуры и средств к существованию входит в число причин, по которым государствам-участникам следует принять конкретные меры для обеспечения эффективных консультаций с ними и участия в принятии решений. Комитет напоминает, что в своей Общей рекомендации N 32 (2009 год) он разъяснил - понятие "недопустимых "особых прав" следует отличать от прав, допускаемых и признаваемых международным сообществом, с целью обеспечить существование и сохранение самобытности таких групп, как меньшинства, коренные народы и другие категории лиц, чьи права в равной степени допускаются и признаются в рамках всеобщих прав человека (п. 26). Права на земли, традиционно занимаемые коренными народами, относятся к числу постоянных прав, признанных в качестве таковых в договорах по правам человека, в том числе документах, принятых в контексте деятельности Организации Объединенных Наций и ее специализированных учреждений (пункт 6.15 Мнений). Комитет напоминает, что в соответствии с его Общей рекомендацией N 32 (2009) различие между особыми мерами и постоянными правами предполагает, что лица, обладающие постоянными правами, могут также воспользоваться в своих интересах особыми мерами (п. 15).

Комитет неоднократно подтверждал: непроведение надлежащих консультаций с коренными народами может представлять собой одну из форм расовой дискриминации и подпадать под действие Конвенции. Комитет придерживается правозащитного подхода, предусматривающего предварительное свободное и осознанное согласие, когда в качестве нормы признается запрещение расовой дискриминации, являющейся основной причиной большинства случаев дискриминации, с которой сталкиваются коренные народы (пункт 6.16 Мнений).

Государства-участники обязаны представлять доказательства того, что они выполняют это обязательство [по проведению консультаций] либо напрямую, посредством организации и проведения консультаций в духе доброй воли и с целью достижения консенсуса, либо косвенно, путем предоставления достаточных гарантий эффективного участия общин коренных народов и обеспечения того, чтобы любая третья сторона действительно уделяла должное внимание существенным аргументам, выдвигаемым общинами коренных народов. Обязанность проводить консультации (Обязательство проводить консультации было квалифицировано в качестве общего принципа международного права: Межамериканский суд по правам человека, дело "Коренной народ кечуа сараяку против Эквадора", решение от 27 июня 2012 года, п. 164.) в таком контексте является обязанностью государства и не может быть без надзора передана частной компании, особенно той же компании, которая в коммерческом плане заинтересована в ресурсах, находящихся на территории коренных народов. Как отметил Специальный докладчик по вопросу о правах коренных народов, помимо того, что это не освобождает государство от ответственности, так и передача государством обязанностей в области прав человека частной компании может быть нежелательной и даже проблематичной, учитывая, что интересы частной компании, в первую очередь связаны с получением прибыли и, следовательно, не могут полностью отвечать наилучшим интересам соответствующих коренных народов (пункт 6.17 Мнений).

Частью процесса консультаций с коренными народами должны стать исследования, посвященные экологическим и социальным последствиям. Эти исследования должны проводиться независимыми и технически компетентными организациями до предоставления концессии на любой строительный или инвестиционный проект, затрагивающий территории традиционного проживания. На основе этих исследований необходимо проводить консультации, начиная с ранних этапов и до разработки проекта, а не только в тот момент, когда необходимо получить одобрение. Исход таких консультаций не может быть предрешен: не должно возникать ощущение, что данный проект обязательно будет осуществлен, при этом следует обеспечивать постоянное взаимодействие между сторонами (пункт 6.18 Мнений).

Статья 6 Конвенции обеспечивает защиту предполагаемых жертв, если их жалобы являются спорными в соответствии с Конвенцией (пункт 6.26 Мнений) (Дело "Дурмич против Сербии и Черногории" (CERD/C/68/D/29/2003), п. 9.6.).

В тех случаях, когда коренные народы были лишены земель и территорий, которыми они традиционно владели или которые они иным образом заселяли или использовали, без их добровольного и осознанного согласия, государство должно принять меры для возвращения таких земель и территорий. Право на возвращение должно быть заменено правом на справедливую и безотлагательную компенсацию только в тех случаях, когда возвращение земель и территорий представляется невозможным по обоснованным причинам, при этом такая компенсация должна по мере возможности осуществляться в виде передачи земель и территорий (пункт 6.27 Мнений).

Оценка Комитетом фактических обстоятельств дела: Верховный административный суд признал, что традиционное использование саамскими оленеводческими общинами земель привело к возникновению имущественных прав, основанных на правах в силу давности владения и обычном праве (Решения Верховного суда по делам "Налоги на горные лапландские территории" и "Нордмалинг".). Комитет отметил также, что в соответствии с Североевропейской конвенцией о саами, согласованной правительствами стран Северной Европы совместно с парламентами саами Норвегии, Финляндии и Швеции, которая опирается на существующие нормы международного права и направлена на ее осуществление в контексте стран Северной Европы, доступ к земле и воде признается в качестве основы культуры, языка и социальной жизни саами, и, таким образом, как индивидуальные, так и коллективные имущественные права саами на их земли и ресурсы находятся под защитой (пункт 6.8 Мнений).

Комитет принял к сведению утверждение авторов о том, что в дополнение к уже существующим промышленным проектам, разрешение на осуществление которых на территории традиционного проживания общины Вапстен было предоставлено государством-участником, три концессии на добычу полезных ископаемых (они стали поводом для появления данного сообщения) могут привести к тому, что авторы не смогут вести традиционный образ жизни.

Комитет резюмировал: передав процесс консультаций горнодобывающей компании без эффективных гарантий и тем самым не выполнив свою обязанность соблюдать земельные права саамской оленеводческой общины Вапстен, государство-участник не выполнило свои международные обязательства (пункт 6.17 Мнений).

Комитет напомнил следующее - поскольку государство-участник установило и признало наличие неопределенности в отношении последствий для саамской оленеводческой общины Вапстен, то оно тем более обязано в контексте процесса предоставления концессий предусмотреть строгие требования в отношении проведения исследований и осуществлять надзор за их выполнением с тем, чтобы максимально ограничить их воздействие на оленеводство. Хотя административные органы ссылались на необходимость достижения баланса между горнодобывающей деятельностью и оленеводством, однако соответствующая процедура не позволила сделать это, так как, по мнению государства-участника, когда изыскатель находит потенциально выгодное месторождение, то первым шагом на пути к началу добычи является подача заявки на концессию на разработку. В решении по концессии определяется, кто имеет право на добычу металлов или полезных ископаемых, и это право распространяется также на владельцев имущества без их согласия, что является основной целью концессионной системы (пункт 6.18 Мнений).

Комитет отметил, что на практике процесс оформления концессии отделен от процесса получения экологического разрешения, поскольку Суд по земельным и экологическим вопросам правомочен рассматривать ходатайство о получении экологического разрешения и определять условия или сроки и ограничения, которые должны быть установлены в отношении деятельности после выдачи концессии на разработку. Иными словами, процесс консультаций проходит на том этапе процедуры, когда, как признает государство-участник, "еще слишком рано судить о том, в какой степени будут ущемлены возможности авторов заниматься оленеводством" (пункт 6.19 Мнений).

Комитет не должен решать, какому общественному интересу следует отдать приоритет, а именно: добыче полезных ископаемых, с одной стороны, или "защите районов, имеющих важное значение для оленеводства, от мер, которые могут существенно затруднить его функционирование", с другой стороны. Вместе с тем государство-участник обязано на практике, а не только теоретически или абстрактно, изыскать и указать в процессе консультаций с саамской оленеводческой общиной Вапстен те места, которые они могли использовать в качестве альтернативных пастбищ, и выполнить обязательство по проведению эффективного процесса консультаций. Освоение и эксплуатация природных ресурсов в качестве законного общественного интереса не освобождает государства-участников от их обязательства не допускать дискриминацию в отношении коренной общины, зависящей от рассматриваемых участков земли, путем механического применения процедуры консультаций без достаточных гарантий или доказательств того, что свободное, предварительное и осознанное согласие членов общины может быть эффективно запрошено и получено (пункт 6.20 Мнений).

По мнению Комитета, государство-участник не продемонстрировало, каким образом в процессе предоставления трех горнорудных концессий в соответствии с Законом о полезных ископаемых и Экологическим кодексом были надлежащим образом учтены прежние нормы и конкретные права авторов (пункт 6.21 Мнений).

В отношении утверждений авторов относительно статьи 6 Конвенции Комитет счел, что основной вопрос заключался в том, выполнило ли государство-участник свои обязательства в соответствии с положением по обеспечению соблюдения права авторов на эффективную защиту и средства правовой защиты от любого ущерба, понесенного в результате предоставления трех горных концессий на территории их традиционного проживания. Комитет принял к сведению утверждение авторов, что они не имели доступа к какому-либо национальному учреждению, которое могло бы провести оценку основного права на традиционное имущество и включить в нее оценку того, следует ли запретить горнодобывающую деятельность ввиду ее негативного воздействия на саамское оленеводство. Суд по земельным и экологическим вопросам и Высший административный суд, опираясь на законодательство о горнодобывающей промышленности, могли рассматривать только применение внутреннего законодательства, которое само по себе является источником нарушения прав. Авторы напомнили о предыдущих подобных отказах. Авторы ссылаются на решение Районного суда Умео, Суд по земельным и экологическим вопросам от 28 августа 2003 года по делам N M 112-01 и M 113-01 (Рудники Свартлиден, Фаболиден и Стортъярнхоббен). Кроме того, авторы утверждали, что в то время как шведские землевладельцы могут в полном объеме получить компенсацию за свое имущество по рыночной стоимости, денежная компенсация не может адекватным образом покрыть потребности коренных народов саами в случае лишения их пастбищ для оленей, которые необходимы для этого вида деятельности общины и которые являются основополагающим элементом их культурной самобытности и традиционного уклада жизни (пункт 6.25 Мнений).

Государство-участник не представило никаких доказательств наличия внутренних средств правовой защиты, которые могли бы обеспечить адекватное возмещение или удовлетворение за ущерб, причиненный авторам в результате неэффективного процесса консультаций в контексте предоставления горнорудных концессий. Кроме того, Комитет отметил, что судебный надзор со стороны Верховного административного суда не предполагал рассмотрение вопроса об устойчивом характере оленеводства на оставшихся землях (пункт 6.26 Мнений).

Государство-участник признало - решения о предоставлении концессий на добычу полезных ископаемых не предполагали какого-либо рассмотрения вопроса об имущественных правах авторов. Комитет счел: невозможность добиться эффективного судебного пересмотра решения в тех случаях, когда ставится под сомнение основное право коренных народов на территорию традиционного проживания, является следствием того, что государство-участник относится к общинам коренных народов как к частным землевладельцам, занятых горнодобывающей деятельностью, без должного учета потенциальной необратимости последствий, которые эта деятельность может иметь для таких общин (пункт 6.28 Мнений).

Поскольку в решениях Суда по земельным и экологическим вопросам и Верховного административного суда не удалось провести оценку изъятия земель с точки зрения основного права авторов на территорию традиционного проживания, то Комитет пришел к выводу: представленные факты свидетельствуют о нарушении прав авторов по статье 6 Конвенции (пункт 6.29 Мнений).

Выводы Комитета: представленные факты свидетельствовали о нарушении государством-участником статей 5 "d", "v" и 6 Конвенции.

 

Источник публикации: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/4621-18-noyabrya-2020-goda-vyigrano-delo-v-komitete-oon-po-likvidatsii-rasovoj-diskriminatsii .

 

 

The case of Lars-Anders Ogren and Others v. Sweden. Opinions of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination dated November 18, 2020. Communication No. 54/2013.

In 2013, the authors of the communication were assisted in preparing a complaint. Subsequently, the complaint was communicated to Sweden.

As seen from the text of the Opinions, the authors argued that, as representatives of the indigenous Sami people, they have their own culture, livelihood and language that differ from the culture of the non-Sami population. In particular, reindeer husbandry is an essential element of their cultural identity and traditional way of life. Together with their reindeer herd, the authors roam along the same routes that their ancestors have traveled since time immemorial. The State party has granted concessions for the operation of a private mining company in the territory of the traditional residence of the community in the form of three open-pit mines located on the isthmus of Rennbecken, an area with pasture lands fundamental to the reindeer herding cycle of the Wapsten community. As a result, a significant part of this territory was seized from the reindeer herding community, while its pasture lands were constantly being reduced, which created a real threat to reindeer husbandry and exerted enormous psychological pressure on community members. The authors argued that because of this, their community would not be able to withstand other mining concessions. They further stressed that the State party, by granting, without the consent of the authors, a concession for three open-pit mines within their traditional land property, where they lead a traditional lifestyle, violated, inter alia, their right to property enshrined in article 5 "d" - "v" of the Convention (paragraph 1.2 of the Opinions).

Legal positions of the Committee: The Committee recalls that in its General recommendation No. 23 (1997) it calls on States parties to recognize and protect the rights of indigenous peoples to own, develop, control and use their lands, territories and resources, and where their lands and territories that they traditionally owned or on which they otherwise lived, selected or used without their voluntary and informed consent, take measures to return such lands and territories (paragraph 5). As indicated in the decision on admissibility, these human rights standards are also contained in the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples, which Sweden voted for. Article 26 of the Declaration provides as follows:

1. Indigenous peoples have the right to lands, territories and resources that they have traditionally owned, occupied or otherwise used or acquired.

2. Indigenous peoples have the right to own, use, develop or control lands, territories and resources that they possess by virtue of traditional ownership or other traditional occupation or use, as well as those that they have acquired otherwise.

3. States shall ensure the legal recognition and protection of such lands, territories and resources. Such recognition shall be carried out with due respect for the customs, traditions and land tenure systems of the indigenous peoples concerned (paragraph 6.5 of the Opinion).

Within the meaning of these principles, it is necessary to recognize and understand the close ties of indigenous peoples with the earth as the fundamental basis of their culture, spiritual life, integrity and economic survival. Their "relationship with the land is not only a matter of ownership and production, but a material and spiritual element that they must fully use, at least in order to preserve their cultural heritage and pass it on to future generations" (Inter-American Court of Human Rights, the case of the Mayagna Community (Sumo) Avas Tingni v. Nicaragua, judgment of 31 August 2001, para. 149.). In this regard, the realization of the land rights of indigenous peoples can also become a prerequisite for the realization of the right to life as such and "preventing their extinction as a people" (paragraph 6.6 of the Opinions) (Inter-American Court of Human Rights, Saramaka People v. Suriname, decision of November 28, 2007, para. 121. See also: The case of the Savoyamaxa Indigenous Community v. Paraguay, judgment of March 29, 2006.).

Ignoring the inalienable right of indigenous peoples to use and exercise land rights and refusing to take appropriate measures to ensure that their right to give free, prior and informed consent is respected in practice in all cases where their rights may be affected by projects carried out in the territories of their traditional residence constitutes a form of discrimination, as it leads to to nullify or impair the recognition, enjoyment or exercise by indigenous peoples on an equal basis of their rights to their traditional territories, natural resources and, as a result, their identity (paragraph 6.7 of the Opinion).

In a number of cases, the Inter-American Court of Human Rights has recognized that the rights of indigenous peoples are indeed protected within the framework of community property. See the additional link to the ongoing judicial practice after the Mayagna (Sumo) Community case Avas Tingni v. Nicaragua" and the concurring opinion of Sergio Garcia-Ramirez in this case, paragraph 13. The same principles have been recognized in the African Human Rights System. See: the case of the Center for the Development of Minority Rights (Kenya) and the Minority Rights Group (on behalf of the Welfare Council "Endorois") v. Kenya, 276/03, 2009, and the African Commission on Human and Peoples' Rights v. the Republic of Kenya, Application No. 006/2012, 2017.

Although the right to property is not absolute, States parties must respect the principle of proportionality when restricting or regulating the land rights of indigenous peoples, taking into account their distinctive status, in order not to endanger the very survival of the community and its members (paragraph 6.10 of the Opinions) (Case "Poma Poma v. Peru", paragraph 7.6.).

The prohibition of racial discrimination, enshrined in the Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, requires States parties to guarantee to everyone under their jurisdiction the enjoyment of equal rights de jure and de facto. In accordance with article 2 (1) (c) of the Convention, each State party must take effective measures to review Government policies at the national and local levels, as well as to correct, repeal or repeal any laws and regulations that lead to the emergence or perpetuation of racial discrimination wherever it exists. States should take positive measures to enable indigenous peoples to exercise their human rights, either by removing remaining obstacles or by taking specific legislative and administrative measures to meet their obligations under the Convention (paragraph 6.13 of the Views).

In its General Recommendation No. 23 (1997) The Committee called on States parties to recognize and respect the distinctive culture, history, language and way of life of indigenous peoples as a factor in enriching the cultural identity of the State, which has been and is in danger of extinction, and to promote its preservation. The Committee recalls that the land rights of indigenous peoples differ from the general understanding of civil property rights, and considers that reindeer husbandry is not "outdoor recreation", as defined in the decision of the Chief Mining Inspector (Wording in the decision of the Chief Mining Inspector on granting a concession for the exploitation of Rennbecken To No. 3, Remarks of the State party on the merits of October 16, 2017, appendix 2.), and represents a central element of the cultural identity and traditional way of life of the authors (paragraph 6.14 of the Opinions).

Recognition of the land rights of Sami communities and their collective right to reindeer husbandry based on traditional use entails an obligation to respect and protect these rights in practice. The need to preserve their culture and livelihoods is among the reasons why States parties should take concrete measures to ensure effective consultation with them and participation in decision-making. The Committee recalls that in its General Recommendation No. 32 (2009), it clarified that the concept of "impermissible" special rights" should be distinguished from rights allowed and recognized by the international community in order to ensure the existence and preservation of the identity of groups such as minorities, indigenous peoples and other categories of persons whose rights are equally They are allowed and recognized within the framework of universal human rights (paragraph 26). Rights to lands traditionally occupied by indigenous peoples are among the permanent rights recognized as such in human rights treaties, including documents adopted in the context of the activities of the United Nations and its specialized agencies (paragraph 6.15 of the Opinions). The Committee recalls that, in accordance with its General Recommendation No. 32 (2009), the distinction between special measures and permanent rights implies that persons with permanent rights can also take advantage of special measures (paragraph 15).

The Committee has repeatedly confirmed that failure to properly consult with indigenous peoples may constitute a form of racial discrimination and fall within the scope of the Convention. The Committee adheres to a human rights-based approach, which provides for prior free and informed consent, when the prohibition of racial discrimination, which is the main cause of most cases of discrimination faced by indigenous peoples, is recognized as the norm (paragraph 6.16 of the Opinions).

States parties are required to provide evidence that they are fulfilling this obligation [to consult] either directly, through organizing and conducting consultations in good faith and with a view to reaching consensus, or indirectly, by providing sufficient guarantees for the effective participation of indigenous communities and ensuring that any third party actually pays due attention the essential arguments put forward by indigenous communities. The obligation to consult (The obligation to consult has been qualified as a general principle of international law: Inter-American Court of Human Rights, Quechua Sarayaku Indigenous People v. Ecuador, judgment of June 27, 2012, paragraph 164.) in this context is a State obligation and cannot be transferred to a private company without supervision, especially the same company that is commercially interested in resources located on the territory of indigenous peoples. As noted by the Special Rapporteur on the rights of indigenous peoples, in addition to the fact that this does not exempt the State from responsibility, the transfer of human rights responsibilities by the State to a private company may be undesirable and even problematic, given that the interests of a private company are primarily related to profit and, therefore, cannot fully meet the best interests of the indigenous peoples concerned (paragraph 6.17 of the Views).

Research on environmental and social impacts should be part of the consultation process with indigenous peoples. These studies should be conducted by independent and technically competent organizations before granting a concession for any construction or investment project affecting the territories of traditional residence. Based on these studies, consultations should be conducted from the early stages to the development of the project, and not only at the moment when approval needs to be obtained. The outcome of such consultations cannot be predetermined: there should be no feeling that this project will necessarily be implemented, while constant interaction between the parties should be ensured (paragraph 6.18 of the Opinions).

Article 6 of the Convention protects alleged victims if their complaints are disputed in accordance with the Convention (paragraph 6.26 of the Opinions) (The case of Durmich v. Serbia and Montenegro (CERD/C/68/D/29/2003), paragraph 9.6.).

In cases where indigenous peoples have been deprived of lands and territories that they traditionally owned or otherwise inhabited or used without their voluntary and informed consent, the State should take measures to return such lands and territories. The right of return should be replaced by the right to fair and prompt compensation only in cases where the return of lands and territories seems impossible for justified reasons, while such compensation should, to the extent possible, be carried out in the form of a transfer of lands and territories (paragraph 6.27 of the Opinions).

The Committee's assessment of the factual circumstances of the case: The Supreme Administrative Court recognized that the traditional use of land by Sami reindeer herding communities led to the emergence of property rights based on rights due to the prescription of ownership and customary law (Decisions of the Supreme Court in the cases "Taxes on mountainous Lapland Territories" and "Nordmaling".). The Committee also noted that, in accordance with the Nordic Sami Convention, agreed by the Governments of the Nordic countries together with the Sami Parliaments of Norway, Finland and Sweden, which builds on existing norms of international law and aims to implement it in the context of the Nordic countries, access to land and water is recognized as the basis of culture, language and social the lives of the Sami, and thus both the individual and collective property rights of the Sami to their lands and resources are protected (paragraph 6.8 of the Opinion).

The Committee took note of the authors' claim that, in addition to the already existing industrial projects, permission for which was granted by the State party in the territory of the traditional residence of the Wapsten community, three mining concessions (they were the reason for the appearance of this communication) may lead to the fact that the authors will not be able to conduct a traditional a way of life.

The Committee concluded: by transferring the consultation process to a mining company without effective guarantees and thereby failing to comply with its obligation to respect the land rights of the Sami reindeer herding community Wapsten, the State party has failed to comply with its international obligations (paragraph 6.17 of the Opinion).

The Committee recalled the following - since the State party has established and recognized the existence of uncertainty regarding the consequences for the Sami reindeer herding community of Wapsten, it is all the more obliged, in the context of the concession process, to provide strict requirements for conducting research and to monitor their implementation in order to limit their impact on reindeer husbandry as much as possible. Although the administrative authorities referred to the need to achieve a balance between mining and reindeer husbandry, however, the relevant procedure did not allow this to be done, since, according to the State party, when a prospector finds a potentially profitable deposit, the first step towards starting production is to apply for a development concession. The decision on the concession determines who has the right to extract metals or minerals, and this right also applies to property owners without their consent, which is the main purpose of the concession system (paragraph 6.18 of the Opinion).

The Committee noted that, in practice, the process of obtaining a concession is separate from the process of obtaining an environmental permit, since the Land and Environmental Court has the authority to consider an application for an environmental permit and determine the conditions or deadlines and restrictions that should be established with respect to activities after the grant of a development concession. In other words, the consultation process takes place at a stage of the procedure when, as the State party acknowledges, "it is too early to judge the extent to which the authors' opportunities to engage in reindeer husbandry will be impaired" (paragraph 6.19 of the Opinions).

The Committee should not decide which public interest should be given priority, namely, mining, on the one hand, or "protecting areas important for reindeer husbandry from measures that may significantly impede its functioning," on the other hand. At the same time, the State party has an obligation in practice, and not only theoretically or abstractly, to find and indicate in the process of consultations with the Sami reindeer herding community Wapsten those places that they could use as alternative pastures, and fulfill the obligation to conduct an effective consultation process. The development and exploitation of natural resources as a legitimate public interest does not release States Parties from their obligation not to discriminate against an indigenous community dependent on the land in question by mechanically applying a consultation procedure without sufficient guarantees or evidence that the free, prior and informed consent of community members can be effectively sought and obtained (paragraph 6.20 of the Opinions).

In the Committee's view, the State party has not demonstrated how, in the process of granting the three mining concessions in accordance with the Minerals Act and the Environmental Code, the previous norms and specific rights of the authors were properly taken into account (paragraph 6.21 of the Opinions).

With regard to the authors' allegations regarding article 6 of the Convention, the Committee considered that the main issue was whether the State party had fulfilled its obligations under the provision to ensure respect for the authors' right to effective protection and remedies against any damage suffered as a result of the granting of three mining concessions in the territory of their traditional residence. The Committee took note of the authors' claim that they did not have access to any national institution that could carry out an assessment of the basic right to traditional property and include an assessment of whether mining activities should be banned due to their negative impact on Sami reindeer husbandry. The Land and Environmental Court and the Supreme Administrative Court, relying on mining legislation, could only consider the application of domestic legislation, which in itself is a source of violation of rights. The authors recalled previous similar refusals. The authors refer to the decision of the Umeå District Court, the Land and Environmental Court of August 28, 2003 in cases N M 112-01 and M 113-01 (Svartlieden, Faboliden and Stortjarnhobben mines). In addition, the authors argued that while Swedish landowners can receive full compensation for their property at market value, monetary compensation cannot adequately cover the needs of the indigenous Sami peoples if they are deprived of reindeer pastures, which are necessary for this type of community activity and which are a fundamental element of their cultural identity. and the traditional way of life (paragraph 6.25 of the Opinion).

The State party has not provided any evidence of the existence of domestic remedies that could provide adequate compensation or satisfaction for the damage caused to the authors as a result of an ineffective consultation process in the context of granting mining concessions. In addition, the Committee noted that judicial supervision by the Supreme Administrative Court did not involve consideration of the issue of the sustainable nature of reindeer husbandry on the remaining lands (paragraph 6.26 of the Opinions).

The State party recognized that the decisions on granting mining concessions did not involve any consideration of the issue of the authors' property rights. The Committee considered that the inability to achieve effective judicial review of a decision in cases where the fundamental right of indigenous peoples to the territory of traditional residence is questioned is a consequence of the State party treating indigenous communities as private landowners engaged in mining activities, without due consideration of the potential irreversible consequences that these activities may have for such communities (paragraph 6.28 of the Opinion).

Since the decisions of the Court on Land and Environmental Issues and the Supreme Administrative Court failed to assess the seizure of land from the point of view of the authors' fundamental right to the territory of their traditional residence, the Committee concluded that the facts presented indicate a violation of the authors' rights under article 6 of the Convention (paragraph 6.29 of the Opinions).

The Committee's conclusions: The facts presented indicated a violation by the State party of articles 5 "d", "v" and 6 of the Convention.

 

Source of the publication: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/4622-on-november-18-2020-the-case-was-won-in-the-un-committee-on-the-elimination-of-racial-discrimination .

 

2

 

Lars-Anders Ogren等人诉瑞典案。 2020年11月18日消除种族歧视委员会的意见。 第54/2013号来文。

2013年协助来文提交人准备了申诉。 随后,将申诉转达瑞典。

从意见文本可以看出,提交人认为,作为土着萨米人的代表,他们有自己的文化、生计和语言,不同于非萨米人的文化。 特别是驯鹿饲养是其文化特征和传统生活方式的一个基本要素。 作者和他们的驯鹿群一起,沿着他们的祖先自古以来所走过的路线漫游。 缔约国为一家私营采矿公司在该社区传统居住地区的经营提供了特许权,其形式是位于Rennbecken地峡的三个露天矿,这是wapsten社区驯鹿放牧周期的基础牧场。 结果,该领土的很大一部分被驯鹿放牧社区占领,而其牧场不断减少,这对驯鹿饲养造成了真正的威胁,并对社区成员施加了巨大的心理压力。 作者认为,正因为如此,他们的社区将无法承受其他采矿特许权。 他们进一步强调,缔约国未经提交人同意,在其传统土地财产内给予三个露天矿的特许权,使其过着传统的生活方式,除其他外,侵犯了《公约》第5条"d"-"v"所载的财产权(《意见》第1.2段)。

委员会的法律立场:委员会回顾,委员会在第23号一般性建议(1997年)中呼吁缔约国承认和保护土着人民拥有、开发、控制和使用其土地、领土和资源的权利,并在土着人民传统上拥有或未经其自愿和知情同意居住、选择或使用的土地和领土的地方采取措施归还这些土地和领土(第5段)。 如关于可否受理的决定所示,这些人权标准也载于瑞典投票赞成的《联合国土着人民权利宣言》。 《宣言》第26条规定如下:

1. 土着人民有权获得他们传统上拥有、占有或以其他方式使用或获得的土地、领土和资源。

2. 土着人民有权拥有、使用、开发或控制他们因传统所有权或其他传统占领或使用而拥有的土地、领土和资源,以及他们以其他方式获得的土地、领土和资源。

3. 各国应确保这些土地、领土和资源得到法律承认和保护。 这种承认应在适当尊重有关土着人民的习俗、传统和土地所有权制度的情况下进行(意见第6.5段)。

在这些原则的含义内有必要认识和理解土着人民与地球的密切联系作为其文化、精神生活、完整和经济生存的根本基础。 他们"与土地的关系不仅是所有权和生产问题,而且是他们必须充分利用的物质和精神因素,至少是为了保护他们的文化遗产并将其传给后代"(美洲人权法院,Mayagna Community(Sumo)Avas Tingni诉尼加拉瓜案,2001年8月31日的判决,第3段)。 149.). 在这方面,实现土着人民的土地权也可以成为实现生命权和"防止他们作为一个民族灭绝"的先决条件(《意见》第6.6段)(美洲人权法院,Saramaka人民诉苏里南,2007年11月28日的决定,第6.6段)。 121. 另见:Savoyamaxa土着社区诉巴拉圭案,2006年3月29日判决。).

无视土着人民使用和行使土地权利的不可剥夺的权利,拒绝采取适当措施,确保他们自由、事先和知情同意的权利在实践中得到尊重,在他们的权利可能受到在其传统居住地区进行的项目的影响的所有情况下,构成一种歧视,因为这导致取消或损害土着人民在平等的基础上承认、享有或行使他们对其传统领土、自然资源和自然资源的权利。, 结果,他们的身份(意见第6.7段)。

在一些案件中,美洲人权法院承认,土着人民的权利确实在社区财产的框架内得到保护。 见Mayagna(Sumo)社区案Avas Tingni诉尼加拉瓜后与正在进行的司法实践的附加联系"和Sergio Garcia-Ramirez在本案中的同意意见第13段。 非洲人权制度也承认了同样的原则。 见少数人权利发展中心(肯尼亚)和少数人权利团体(代表福利理事会"Endorois")诉肯尼亚案2009年276/03和非洲人权和人民权利委员会诉肯尼亚共和国案2017年006/2012号申

虽然财产权不是绝对的,但缔约国在限制或管制土着人民的土地权利时必须尊重相称原则,同时考虑到土着人民的特殊地位,以免危及社区及其成员的生存(《意见》第6.10段)("Poma poma诉秘鲁"案,第7.6段)。).

《消除一切形式种族歧视公约》所载的禁止种族歧视要求缔约国保证在其管辖下的每一个人在法律上和事实上享有平等的权利。 根据《公约》第2条第(1)款(c)项,各缔约国必须采取有效措施,审查国家和地方一级的政府政策,并纠正、废除或废除任何导致种族歧视出现或永久存在的法律和条例。 各国应采取积极措施,使土着人民能够行使其人权,消除剩余的障碍,或采取具体的立法和行政措施履行《公约》规定的义务(《意见》第6.13段)。

委员会在其第23号一般性建议(1997年)中呼吁缔约国承认和尊重土着人民独特的文化、历史、语言和生活方式,作为丰富国家文化特性的一个因素,因为国家已经和正在面临灭绝的危险,并促进其保存。 委员会回顾土着人民的土地权不同于对公民财产权的一般理解并认为驯鹿饲养不是首席采矿检查员决定(首席采矿检查员关于授予Rennbecken开采特许权的决定),并代表了作者的文化认同和传统生活方式的一个核心要素(《意见》第6.14段)。

承认萨米人社区的土地权及其基于传统用途的驯鹿畜牧业的集体权利意味着有义务在实践中尊重和保护这些权利。 保护其文化和生计的必要性是缔约国应采取具体措施确保与它们进行有效协商和参与决策的原因之一。 委员会回顾,委员会在第32号一般性建议(2009年)中澄清,"不允许的"特别权利"的概念应与国际社会允许和承认的权利区分开来,以确保少数群体、土着人民和其他类别的人的身份的存在和维护,他们的权利在普遍人权的框架内同样得到允许和承认(第26段)。 对土着人民传统上占有的土地的权利是人权条约所承认的永久权利,包括在联合国及其专门机构的活动范围内通过的文件(《意见》第6.15段)。 委员会回顾根据其第32号一般性建议(2009年)特别措施与永久权利之间的区别意味着拥有永久权利的人也可以利用特别措施(第15段)。

委员会一再确认,不与土着人民进行适当协商可能构成种族歧视的一种形式,属于《公约》的范围。 委员会坚持以人权为基础的做法,规定在禁止种族歧视--土着人民面临的大多数歧视案件的主要原因--被确认为规范时,事先获得自由和知情的同意(《意见》第6.16段)。

缔约国必须提供证据,证明它们正在履行这项义务[进行协商],或通过真诚地组织和进行协商,以期达成协商一致,或间接地通过为土着社区的有效参与提供充分保障,并确保任何第三方切实适当注意土着社区提出的基本论点。 协商的义务(协商的义务已被限定为国际法的一般原则:美洲人权法院,克丘亚*萨拉亚库土着人民诉厄瓜多尔,2012年6月27日判决,第164段。 在这方面是一项国家义务,不能在没有监督的情况下转让给私营公司,特别是对位于土着人民领土上的资源具有商业利益的同一家公司。 正如土着人民权利问题特别报告员所指出的,除了这并不能免除国家的责任之外,国家将人权责任移交给私营公司可能是不受欢迎的,甚至是有问题的,因为私营公司的利益主要与利润有关,因此不能完全满足有关土着人民的最大利益(《意见》第6.17段)。

关于环境和社会影响的研究应成为与土着人民协商进程的一部分。 在对影响传统居住领土的任何建筑或投资项目给予特许权之前,这些研究应由独立和技术上主管的组织进行。 根据这些研究,应该从项目的早期阶段到项目的开发阶段进行磋商,而不仅仅是在需要获得批准的时刻。 这种协商的结果不能预先确定:不应有一种感觉,认为这个项目必然会得到执行,而应确保各方之间的不断互动(《意见》第6.18段)。

《公约》第6条根据《公约》(《意见》第6.26段)(Durmich诉塞尔维亚和黑山案(CERD/C/68/D/29/2003)第9.6段)保护据称的受害者。).

如果土着人民在未经他们自愿和知情同意的情况下被剥夺了他们传统上拥有或以其他方式居住或使用的土地和领土,国家应采取措施归还这些土地和领土。 只有在由于正当理由似乎无法归还土地和领土的情况下,才应以公平和迅速赔偿的权利取代返回的权利,而这种赔偿应尽可能以转让土地和领土的形式进行(《意见》第6.27段)。

委员会对案件事实情况的评估:最高行政法院承认,由于所有权和习惯法的规定,萨米驯鹿放牧社区对土地的传统使用导致了基于权利的财产权(最高法院在"拉普兰山区税收"和"诺德马林"案件中的决定)。). 委员会还注意到,根据北欧国家政府与挪威、芬兰和瑞典萨米议会共同商定的《北欧萨米公约》,该公约以现有国际法准则为基础,旨在在北欧国家范围内执行该公约,获得土地和水被认为是萨米人的文化、语言和社会生活的基础,因此萨米人对其土地和资源的个人和集体财产权都受到保护(意见第6.8段)。

委员会注意到提交人声称,除了缔约国在Wapsten社区传统住所领土上批准的已经存在的工业项目外,还有三个采矿特许权(它们是来文出现的原因)可能导致提交人无法从事传统的生活方式。

委员会的结论是:缔约国将协商进程移交给一家没有有效担保的矿业公司,从而未能履行其尊重萨米驯鹿放牧社区瓦普斯滕土地权的义务,从而未能履行其国际义务(《意见》第6.17段)。

委员会回顾了以下情况--由于缔约国已经确定并认识到对Wapsten的萨米驯鹿放牧社区的后果存在不确定性,因此在特许权进程中,它更有义务为进行研究提供严格的要求并监测其执行情况,以便尽可能地限制其对驯鹿畜牧业的影响。 尽管行政当局提到需要在采矿和驯鹿饲养之间取得平衡,但相关程序不允许这样做,因为据缔约国称,当探矿者发现潜在有利可图的矿藏时,开始生产的第一步是申请开发特许权。 关于特许权的决定决定了谁有权提取金属或矿物而这项权利也适用于未经其同意的财产所有人这是特许权制度的主要目的意见第6.18段。

委员会注意到,在实践中,取得特许权的过程与取得环境许可证的过程是分开的,因为土地和环境法院有权审议环境许可证的申请,并确定在给予发展特许权后的活动应规定的条件或截止日期和限制。 换言之,协商进程是在程序的一个阶段进行的,正如缔约国承认的那样,"现在判断提交人从事驯鹿饲养的机会在多大程度上受到损害还为时过早"(《意见》第6.19段)。

委员会不应决定应优先考虑哪种公共利益,即一方面是采矿,另一方面是"保护对驯鹿畜牧业重要的地区不受可能严重妨碍其运作的措施的影响"。 与此同时缔约国在实践中不仅在理论上或抽象上也有义务在与萨米驯鹿放牧社区协商的过程中寻找并指出他们可以用作替代牧场的地方并履行 开发和开发自然资源作为合法的公共利益并不能免除缔约国不歧视依赖有关土地的土着社区的义务,因为它们机械地采用协商程序,而没有充分的保证或证据证明可以有效地征求和获得社区成员的自由、事先和知情的同意(《意见》第6.20段)。

委员会认为,缔约国没有表明,在根据《矿物法》和《环境法》授予三项采矿特许权的过程中,如何适当考虑到提交人以前的规范和具体权利(《意见》第6.21段)。

关于提交人关于《公约》第6条的指控,委员会认为,主要问题是缔约国是否履行了该条规定的义务,确保尊重提交人获得有效保护和补救的权利,使他们免受因在其传统住所领土上给予三个采矿特许权而遭受的任何损害。 委员会注意到提交人声称,他们没有机会接触任何国家机构,这些机构可以对传统财产的基本权利进行评估,并评估是否应禁止采矿活动,因为采矿活动对萨米驯鹿的饲养造成负面影响。 土地和环境法院和最高行政法院依靠采矿立法,只能考虑适用国内立法,而国内立法本身就是侵犯权利的根源。 提交人回顾了以前类似的拒绝。 提交人提及Umeå地区法院、土地和环境法院2003年8月28日对N M112-01和M113-01案(Svartlieden、Faboliden和Stortjarnhobben mines)的裁决。 此外,提交人辩称,虽然瑞典土地所有者可以按市场价值获得对其财产的全部补偿,但如果土着萨米人被剥夺了驯鹿牧场,那么货币补偿就不能充分满足他们的需要,因为驯鹿牧场是这类社区活动所必需的,也是他们文化特征的一个基本要素。 和传统的生活方式(意见第6.25段)。

缔约国没有提供任何证据证明存在国内补救办法,这些补救办法可以为在给予采矿特许权方面的无效协商过程对提交人造成的损害提供适当的赔偿或补偿。 此外,委员会注意到,最高行政法院的司法监督不涉及考虑剩余土地上驯鹿饲养的可持续性(意见第6.26段)。

缔约国承认,关于给予采矿特许权的决定没有涉及对提交人财产权问题的任何审议。 委员会认为,在土着人民对传统居住领土的基本权利受到质疑的情况下,无法对一项决定进行有效的司法审查是由于缔约国将土着社区视为从事采矿活动的私人土地所有者,而没有适当考虑到这些活动可能对这些社区造成的不可逆转的潜在后果(意见第6.28段)。

由于法院关于土地和环境问题的裁决和最高行政法院未能从提交人对其传统居住地的基本权利的角度来评估对土地的扣押,委员会得出结论,所提出的事实表明提交人根据《公约》第六条所享有的权利受到侵犯(《意见》第6.29段)。

委员会的结论:所陈述的事实表明缔约国违反了《公约》第五条"d"、"v"和第六条。

 

出版物的来源: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/4623-2020-11-18 .

 

 

Fallet Lars-Anders Ogren m. fl. mot Sverige. Yttranden från utskottet för avskaffande av rasdiskriminering daterad 18 November 2020. Meddelande Nr 54/2013.

Under 2013 fick författarna till meddelandet hjälp med att förbereda ett klagomål. Därefter meddelades klagomålet till Sverige.

Som framgår av yttrandena hävdade författarna att de som representanter för det inhemska samiska folket har sin egen kultur, försörjning och språk som skiljer sig från den icke-samiska befolkningens kultur. I synnerhet är renskötseln en väsentlig del av deras kulturella identitet och traditionella sätt att leva. Tillsammans med sin renbesättning strövar författarna längs samma vägar som deras förfäder har rest sedan urminnes tider. Konventionsstaten har beviljat koncessioner för driften av ett privat gruvbolag inom gemenskapens traditionella hemvist i form av tre dagbrott som ligger på rennbeckens näs, ett område med betesmarker som är grundläggande för renskötselcykeln i wapsten-samhället. Som ett resultat beslagtogs en betydande del av detta territorium från renskötselsamhället, medan dess betesmarker ständigt minskades, vilket skapade ett verkligt hot mot renskötseln och utövade enormt psykologiskt tryck på samhällsmedlemmar. Författarna hävdade att deras samhälle på grund av detta inte skulle kunna motstå andra gruvkoncessioner. De betonade vidare att konventionsstaten, genom att utan författarnas samtycke bevilja en koncession för tre dagbrott inom sin traditionella markfastighet, där de lever en traditionell livsstil, bland annat kränkte deras rätt till egendom som fastställs i artikel 5 "d" - "v" i konventionen (punkt 1.2 i yttrandena).

Utskottets rättsliga ställningstaganden: Utskottet erinrar om att det i sin allmänna rekommendation nr 23 (1997) uppmanar konventionsstaterna att erkänna och skydda ursprungsbefolkningars rätt att äga, utveckla, kontrollera och använda sina marker, territorier och resurser, och om deras marker och territorier som de traditionellt ägde eller på vilka de annars bodde, valde ut eller använde utan deras frivilliga och informerade samtycke, vidta åtgärder för att återlämna sådana marker och territorier (punkt 5). Som framgår av beslutet om tillåtlighet finns dessa normer för mänskliga rättigheter också i FN: s deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter, som Sverige röstade för. I artikel 26 i deklarationen föreskrivs följande::

1. Urbefolkningar har rätt till mark, territorier och resurser som de traditionellt har ägt, ockuperat eller på annat sätt använt eller förvärvat.

2. Urbefolkningar har rätt att äga, använda, utveckla eller kontrollera mark, territorier och resurser som de äger på grund av traditionellt ägande eller annan traditionell ockupation eller användning, liksom de som de har förvärvat på annat sätt.

3. Staterna ska säkerställa rättsligt erkännande och skydd av sådana länder, territorier och resurser. Ett sådant erkännande ska ske med vederbörlig respekt för de berörda ursprungsbefolkningarnas sedvänjor, traditioner och system för markägande (punkt 6.5 i yttrandet).

I betydelsen av dessa principer är det nödvändigt att erkänna och förstå ursprungsbefolkningens nära band med jorden som den grundläggande grunden för deras kultur, andliga liv, integritet och ekonomiska överlevnad. Deras "förhållande till marken är inte bara en fråga om ägande och produktion, utan ett materiellt och andligt element som de måste använda fullt ut, åtminstone för att bevara sitt kulturarv och vidarebefordra det till kommande generationer" (Inter-American Court of Human Rights, the case of the Mayagna Community (Sumo) Avas Tingni v.Nicaragua", dom av den 31 augusti 2001, para. 149.). I detta avseende kan förverkligandet av ursprungsbefolkningens landrättigheter också bli en förutsättning för förverkligandet av rätten till liv som sådant och "förhindra deras utrotning som ett folk" (punkt 6.6 i yttrandena) (interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, Saramaka People v.Surinam, beslut av den 28 November 2007, para. 121. Se även: Fallet Savoyamaxa Indigenous Community mot Paraguay, dom av den 29 mars 2006.).

Att ignorera ursprungsbefolkningars oförytterliga rätt att använda och utöva markrättigheter och att vägra att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att deras rätt att ge fritt, förhandsgodkännande och informerat samtycke respekteras i praktiken i alla fall där deras rättigheter kan påverkas av projekt som genomförs på deras traditionella bosättnings territorium utgör en form av diskriminering, eftersom det leder till att upphäva eller försämra ursprungsbefolkningars erkännande, åtnjutande eller utövande på lika villkor av deras rättigheter till sina traditionella territorier, naturresurser och, som ett resultat, deras identitet (punkt 6.7 i yttrandet).

I ett antal fall har den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter erkänt att ursprungsbefolkningars rättigheter verkligen skyddas inom ramen för gemenskapens egendom. Se den ytterligare länken till den pågående rättsliga praxis efter Mayagna (Sumo) Gemenskapsärendet Avas Tingni mot Nicaragua" och det samstämmiga yttrandet från Sergio Garcia-Ramirez i detta fall, punkt 13. Samma principer har erkänts i det afrikanska systemet för mänskliga rättigheter. Se: fallet med Center for the Development of Minority Rights (Kenya) och Minority Rights Group (på uppdrag av Välfärdsrådet "Endorois") mot Kenya, 276/03, 2009, och den afrikanska kommissionen för mänskliga och folkens rättigheter mot Republiken Kenya, ansökan nr 006/2012, 2017.

Även om rätten till egendom inte är absolut, måste konventionsstaterna respektera proportionalitetsprincipen när de begränsar eller reglerar ursprungsbefolkningars markrättigheter, med beaktande av deras särskiljande status, för att inte äventyra gemenskapens och dess medlemmars överlevnad (punkt 6.10 i yttrandena) (mål "Poma Poma mot Peru", punkt 7.6.).

Förbudet mot rasdiskriminering, som fastställs i konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, kräver att konventionsstaterna garanterar alla under deras jurisdiktion åtnjutandet av lika rättigheter de jure och de facto. I enlighet med artikel 2.1 C i konventionen måste varje konventionsstat vidta effektiva åtgärder för att granska regeringens politik på nationell och lokal nivå, samt att korrigera, upphäva eller upphäva alla lagar och förordningar som leder till uppkomsten eller bevarandet av rasdiskriminering varhelst den existerar. Staterna bör vidta positiva åtgärder för att göra det möjligt för ursprungsbefolkningen att utöva sina mänskliga rättigheter, antingen genom att undanröja kvarvarande hinder eller genom att vidta särskilda lagstiftnings-och administrativa åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt konventionen (punkt 6.13 i åsikterna).

I sin allmänna rekommendation nr 23 (1997) uppmanade Utskottet konventionsstaterna att erkänna och respektera ursprungsbefolkningarnas särpräglade kultur, historia, språk och levnadssätt som en faktor för att berika statens kulturella identitet, som har varit och är i fara för utrotning, och att främja dess bevarande. Utskottet erinrar om att ursprungsbefolkningars markrättigheter skiljer sig från den allmänna uppfattningen om medborgerliga äganderätter och anser att renskötsel inte är "friluftsliv", enligt definitionen i Chief Mining Inspector 's beslut (formulering i Chief Mining Inspector' s beslut om beviljande av koncession för exploatering av Rennbecken till nr 3, anmärkningar från statsparten i sak av den 16 oktober 2017, bilaga 2.), och utgör en central del av författarnas kulturella identitet och traditionella livsstil (punkt 6.14 i yttrandena).

Erkännande av samernas markrättigheter och deras kollektiva rätt till renskötsel baserad på traditionell användning innebär en skyldighet att respektera och skydda dessa rättigheter i praktiken. Behovet av att bevara sin kultur och försörjning är en av anledningarna till att konventionsstaterna bör vidta konkreta åtgärder för att säkerställa ett effektivt samråd med dem och deltagande i beslutsfattandet. Esk erinrar om att man i sin allmänna rekommendation nr 32 (2009) klargjorde att begreppet "otillåtna" särskilda rättigheter" bör särskiljas från rättigheter som tillåts och erkänns av det internationella samfundet för att säkerställa förekomsten och bevarandet av identiteten hos grupper som minoriteter, ursprungsbefolkningar och andra kategorier av personer vars rättigheter är lika de är tillåtna och erkända inom ramen för universella mänskliga rättigheter (punkt 26). Rättigheter till mark som traditionellt ockuperas av ursprungsbefolkningar är bland de permanenta rättigheter som erkänns som sådana i mänskliga rättigheter fördrag, inklusive dokument som antagits inom ramen för FN: s och dess specialiserade organ (punkt 6.15 i yttrandena). Esk erinrar om att skillnaden mellan särskilda åtgärder och permanenta rättigheter i enlighet med sin allmänna rekommendation nr 32 (2009) innebär att personer med permanenta rättigheter också kan utnyttja särskilda åtgärder (punkt 15).

Utskottet har upprepade gånger bekräftat att underlåtenhet att ordentligt samråda med ursprungsbefolkningar kan utgöra en form av rasdiskriminering och omfattas av konventionens tillämpningsområde. Utskottet följer en människorättsbaserad strategi, som föreskriver föregående fritt och informerat samtycke, när förbudet mot rasdiskriminering, som är den främsta orsaken till de flesta fall av diskriminering som ursprungsbefolkningar står inför, erkänns som normen (punkt 6.16 i yttrandena).

 

Konventionsstaterna är skyldiga att bevisa att de uppfyller denna skyldighet [att samråda] antingen direkt, genom att organisera och genomföra samråd i god tro och i syfte att nå enighet, eller indirekt, genom att tillhandahålla tillräckliga garantier för ursprungsbefolkningars faktiska deltagande och se till att varje tredje part faktiskt ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt de väsentliga argument som ursprungsbefolkningarna framför. Skyldigheten att samråda (skyldigheten att samråda har kvalificerats som en allmän princip i internationell rätt: Interamerikansk domstol för mänskliga rättigheter, Quechua Sarayaku Indigenous People v.Ecuador, dom av den 27 juni 2012, punkt 164.) i detta sammanhang är en statlig skyldighet och kan inte överföras till ett privat företag utan tillsyn, särskilt samma företag som är kommersiellt intresserad av resurser som finns på ursprungsbefolkningars territorium. Som påpekats av den särskilde rapportören om ursprungsbefolkningars rättigheter kan det, förutom att detta inte undantar staten från ansvar, vara oönskat och till och med problematiskt att staten överför ansvaret för de mänskliga rättigheterna till ett privat företag, eftersom ett privat företags intressen i första hand är relaterade till vinst och därför inte helt kan tillgodose de berörda ursprungsbefolkningarnas bästa (punkt 6.17 i yttrandena).

Forskning om miljömässiga och sociala konsekvenser bör ingå i samrådsprocessen med ursprungsbefolkningen. Dessa studier bör genomföras av oberoende och tekniskt kompetenta organisationer innan de beviljar en koncession för något bygg-eller investeringsprojekt som påverkar de traditionella bosättningsområdena. Baserat på dessa studier bör samråd genomföras från de tidiga stadierna till projektets utveckling, och inte bara i det ögonblick då godkännande behöver erhållas. Resultatet av sådana samråd kan inte förutbestämas: det bör inte finnas någon känsla av att detta projekt nödvändigtvis kommer att genomföras, medan konstant interaktion mellan parterna bör säkerställas (punkt 6.18 i yttrandena).

Artikel 6 i konventionen skyddar påstådda offer om deras klagomål bestrids i enlighet med konventionen (punkt 6.26 i yttrandena) (fallet Durmich mot Serbien och Montenegro (CERD/C/68/D/29/2003), punkt 9.6.).

I de fall ursprungsbefolkningen har berövats mark och territorier som de traditionellt ägde eller på annat sätt bebodde eller använde utan deras frivilliga och informerade samtycke, bör staten vidta åtgärder för att återlämna sådana länder och territorier. Rätten till återvändande bör ersättas med rätten till rättvis och snabb ersättning endast i fall där återlämnande av mark och territorier verkar omöjligt av motiverade skäl, medan sådan ersättning i möjligaste mån bör utföras i form av en överföring av mark och territorier (punkt 6.27 i yttrandena).

Nämndens bedömning av de faktiska omständigheterna i målet: Högsta förvaltningsdomstolen erkände att den traditionella användningen av mark av samiska renskötselsamhällen ledde till uppkomsten av äganderätt baserade på rättigheter på grund av förskrivning av äganderätt och sedvanerätt (Högsta domstolens beslut i målen "skatter på bergiga Lapplandsområden" och "Nordmaling".). I enlighet med den nordiska samiska konventionen, som de nordiska ländernas regeringar enats om tillsammans med de samiska parlamenten i Norge, Finland och Sverige, som bygger på befintliga normer i internationell rätt och syftar till att genomföra den inom ramen för de nordiska länderna, erkänns tillgång till mark och vatten som grunden för kultur, språk och socialt samernas liv, och därmed skyddas både samernas individuella och kollektiva äganderätt till deras mark och resurser (punkt 6.8 i yttrandet).

Utskottet noterade författarnas påstående att, förutom de redan befintliga industriprojekt, tillstånd som beviljades av konventionsstaten på territoriet i den traditionella hemvist Wapsten samhället, tre gruvkoncessioner (de var orsaken till uppkomsten av detta meddelande) kan leda till att författarna inte kommer att kunna bedriva en traditionell ett sätt att leva.

Utskottet konstaterade: genom att överföra samrådsprocessen till ett gruvbolag utan effektiva garantier och därmed underlåta att uppfylla sin skyldighet att respektera den samiska renskötselgemenskapen Wapstens markrättigheter har konventionsstaten underlåtit att uppfylla sina internationella skyldigheter (punkt 6.17 i yttrandet).

Utskottet erinrade om följande: eftersom konventionsstaten har fastställt och erkänt att det finns osäkerhet om konsekvenserna för den samiska renskötselgemenskapen i Wapsten, är det desto mer skyldigt, inom ramen för koncessionsprocessen, att ställa strikta krav för att bedriva forskning och övervaka deras genomförande för att begränsa deras inverkan på renskötseln så mycket som möjligt. Även om de administrativa myndigheterna hänvisade till behovet av att uppnå en balans mellan gruvdrift och rennäring, tillät det relevanta förfarandet emellertid inte detta, eftersom det enligt konventionsstaten, när en prospektör finner en potentiellt lönsam insättning, är det första steget mot att starta produktionen att ansöka om en utvecklingskoncession. Beslutet om koncession avgör vem som har rätt att utvinna metaller eller mineraler, och denna rätt gäller även fastighetsägare utan deras samtycke, vilket är huvudsyftet med koncessionssystemet (punkt 6.18 i yttrandet).

Utskottet noterade att processen för att erhålla en koncession i praktiken är skild från processen för att erhålla ett miljötillstånd, eftersom mark-och miljödomstolen har befogenhet att pröva en ansökan om miljötillstånd och fastställa de villkor eller tidsfrister och begränsningar som bör fastställas med avseende på verksamheten efter beviljandet av en utvecklingskoncession. Med andra ord sker samrådsprocessen i ett skede av förfarandet när, som konventionsstaten erkänner," det är för tidigt att bedöma i vilken utsträckning författarnas möjligheter att bedriva rennäring kommer att försämras " (punkt 6.19 i yttrandena).

Nämnden ska inte besluta om vilket allmänintresse som ska prioriteras, nämligen brytning, å ena sidan, eller "skydda områden som är viktiga för rennäringen från åtgärder som väsentligt kan hindra dess funktion", å andra sidan. Samtidigt har konventionsstaten en skyldighet i praktiken, och inte bara teoretiskt eller abstrakt, att hitta och ange i samrådsförfarandet med den samiska renskötselsamhället Wapsten de platser som de kan använda som alternativa betesmarker och uppfylla skyldigheten att genomföra en effektiv samrådsprocess. Utveckling och utnyttjande av naturresurser som ett legitimt allmänintresse befriar inte konventionsstaterna från deras skyldighet att inte diskriminera en ursprungsbefolkning som är beroende av marken i fråga genom att mekaniskt tillämpa ett samrådsförfarande utan tillräckliga garantier eller bevis för att gemenskapens medlemmars fria, förhandsgodkännande och informerade samtycke effektivt kan sökas och erhållas (punkt 6.20 i yttrandena).

Enligt nämnden har konventionsstaten inte visat hur man vid beviljandet av de tre gruvkoncessionerna i enlighet med minerallagen och miljöbalken beaktat författarnas tidigare normer och särskilda rättigheter på ett korrekt sätt (punkt 6.21 i yttrandena).

När det gäller författarnas påståenden om artikel 6 i konventionen ansåg utskottet att den huvudsakliga frågan var huruvida konventionsstaten hade uppfyllt sina skyldigheter enligt bestämmelsen att säkerställa respekten för författarnas rätt till ett effektivt skydd och gottgörelse mot eventuella skador som uppkommit till följd av beviljandet av tre gruvkoncessioner inom deras traditionella hemvists territorium. Utskottet noterade författarnas påstående att de inte hade tillgång till någon nationell institution som kunde göra en bedömning av den grundläggande rätten till traditionell egendom och inkludera en bedömning av huruvida gruvverksamhet bör förbjudas på grund av deras negativa inverkan på samisk renhållning. Mark - och miljödomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, som förlitar sig på gruvlagstiftningen, kunde bara överväga tillämpningen av nationell lagstiftning, som i sig är en källa till brott mot rättigheter. Författarna erinrade om tidigare liknande avslag. Författarna hänvisar till Ume: s, mark-och miljödomstolens, beslut av den 28 augusti 2003 i mål N M 112-01 och M 113-01 (svartlieden, Faboliden och Stortjarnhobben gruvor). Dessutom hävdade författarna att även om svenska markägare kan få full ersättning för sin egendom till marknadsvärde, kan monetär ersättning inte tillräckligt täcka de inhemska samernas behov om de berövas renbetesmarker, som är nödvändiga för denna typ av samhällsverksamhet och som är en grundläggande del av deras kulturella identitet. och det traditionella sättet att leva (punkt 6.25 i yttrandet).

Konventionsstaten har inte lämnat några bevis för förekomsten av inhemska rättsmedel som kan ge tillräcklig ersättning eller tillfredsställelse för den skada som orsakats författarna till följd av en ineffektiv samrådsprocess i samband med beviljande av gruvkoncessioner. Vidare konstaterade nämnden att högsta förvaltningsdomstolens rättsliga tillsyn inte innebar att frågan om renskötselns hållbara natur på de återstående markerna behandlades (punkt 6.26 i yttrandena).

Konventionsstaten erkände att besluten om beviljande av gruvkoncessioner inte innebar någon övervägande av frågan om författarnas äganderätt. Esk ansåg att oförmågan att få till stånd en effektiv domstolsprövning av ett beslut i fall där ursprungsbefolkningars grundläggande rätt till det territorium där ursprungsbefolkningen är bosatt ifrågasätts är en följd av att konventionsstaten behandlar ursprungsbefolkningarna som privata markägare som bedriver gruvverksamhet, utan att vederbörlig hänsyn tas till de potentiella oåterkalleliga konsekvenser som dessa verksamheter kan få för dessa samhällen (punkt 6.28 i yttrandet).

Eftersom domstolens beslut om mark-och miljöfrågor och Högsta förvaltningsdomstolen inte bedömde beslagtagandet av mark med hänsyn till upphovsmännens grundläggande rätt till det territorium där de har sin traditionella hemvist, drog Utskottet slutsatsen att de framlagda omständigheterna tyder på en kränkning av upphovsmännens rättigheter enligt artikel 6 i konventionen (punkt 6.29 i yttrandena).

Utskottets slutsatser: de fakta som presenterades indikerade en överträdelse av konventionsstaten av artiklarna 5 "d", " v " och 6 i konventionen.

 

Källa till publikationen: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/4624-den-18-november-2020-vann-fallet-i-fn-s-utskott-f-r-avskaffande-av-rasdiskriminering .