Москва
+7-929-527-81-33
Вологда
+7-921-234-45-78
Вопрос юристу онлайн Юридическая компания ЛЕГАС Вконтакте

Дополнения от 08.09.2024 к практике в Комитетах ООН

Обновлено 08.09.2024 07:34

 

Дело "Ларс-Андерс Огрен и другие против Швеции". Мнение Комитета от 18 ноября 2020 года. Сообщение N 54/2013.

В 2013 году авторам сообщения была оказана помощь в подготовке жалоб. Впоследствии жалобы была коммуницирована Швеции.

Комитет пришел к выводу о том, что государство - участник Конвенции о ликвидации всех форм расовой дискриминации не выполнило свои международные обязательства по защите саамской оленеводческой общины В. от расовой дискриминации ввиду непроведения надлежащих и эффективных консультаций с общиной при предоставлении концессий. Суду по земельным и экологическим вопросам и Верховному административному суду Королевства Швеция не удалось провести оценку изъятия земель с точки зрения основного права авторов сообщения на территорию традиционного проживания. Представленные факты свидетельствовали о нарушении статей 5 и 6 Конвенции.

Как усматривалось из текста Мнения, авторы утверждали, что, будучи представителями коренного народа саами, они имеют свою собственную культуру, средства к существованию и язык, отличающиеся от культуры несаамского населения. В частности, оленеводство, по их мнению, является важнейшим элементом их культурной самобытности и традиционного образа жизни. Вместе со своим оленьим стадом авторы кочуют по тем же маршрутам, по которым с незапамятных времен перемещались их предки. Государство-участник предоставило концессии на эксплуатацию частной горнодобывающей компании на территории традиционного проживания общины в виде трех открытых рудников, расположенных на перешейке Р. - районе с пастбищными угодьями, имеющими основополагающее значение для оленеводческого цикла общины В. Как следствие, значительная часть этой территории была изъята у оленеводческой общины, при этом ее пастбищные угодья постоянно сокращались, что создало реальную угрозу для оленеводства и оказало огромное психологическое давление на членов общины. Авторы отметили, что в силу этого их община не выдержит других горнодобывающих концессий. Они далее подчеркнули, что государство-участник, предоставив без согласия авторов концессию на три открытых рудника в пределах их традиционного земельного имущества, где они вели традиционный образ жизни, нарушило в том числе их право на имущество, закрепленное в статье 5 Конвенции (пункт 1.2 Мнений).

Правовые позиции Комитета: в своей Общей рекомендации N 23 (1997) Комитет призывает государства-участников признать и охранять права коренных народов владеть, обустраивать, контролировать и использовать свои земли, территории и ресурсы, а там, где их земли и территории, которыми они традиционно владели или на которых они иным образом проживали, отобраны или используются без их добровольного и осознанного согласия, принять меры для возвращения таких земель и территорий (пункт 5). Эти стандарты в области прав человека также содержатся в Декларации Организации Объединенных Наций о правах коренных народов, за которую проголосовала Королевство Швеция. Статья 26 Декларации предусматривает следующее:

1. Коренные народы имеют право на земли, территории и ресурсы, которыми они традиционно владели, которые они традиционно занимали или иным образом использовали или приобретали.

2. Коренные народы имеют право иметь в собственности, использовать, осваивать или контролировать земли, территории и ресурсы, которыми они обладают в силу традиционного владения или другого традиционного занятия или использования, а также те, которые они приобрели иным образом.

3. Государства обеспечивают юридическое признание и защиту таких земель, территорий и ресурсов. Такое признание осуществляется с должным уважением к обычаям, традициям и системам землевладения соответствующих коренных народов (пункт 6.5 Мнения).

По смыслу этих принципов необходимо признавать и понимать тесные связи коренных народов с землей как основополагающую основу их культуры, духовной жизни, целостности и экономического выживания. Их "взаимосвязь с землей - это не только вопрос владения и производства, а материальный и духовный элемент, которым они должны в полной мере пользоваться, хотя бы для того, чтобы сохранить свое культурное наследие и передать его будущим поколениям". В этой связи реализация земельных прав коренных народов может также стать предпосылкой для осуществления права на жизнь как такового и "недопущения их вымирания как народа" (пункт 6.6 Мнения).

Игнорирование неотъемлемого права коренных народов на использование и осуществление земельных прав и отказ от принятия надлежащих мер для обеспечения соблюдения на практике их права давать свободное, предварительное и осознанное согласие во всех случаях, когда их права могут быть затронуты проектами, осуществляемыми на территориях их традиционного проживания, представляет собой одну из форм дискриминации, поскольку это приводит к аннулированию или ущемлению признания, пользования или осуществления коренными народами на равной основе их прав на свои традиционные территории, природные ресурсы и, как следствие, их самобытности (пункт 6.7 Мнения).

Хотя право на имущество не является абсолютным, но государства-участники должны соблюдать принцип соразмерности при ограничении или регулировании земельных прав коренных народов с учетом их отличительного статуса с тем, чтобы не ставить под угрозу само выживание общины и ее членов (пункт 6.10 Мнения).

Запрещение расовой дискриминации, закрепленное в Международной конвенции о ликвидации всех форм расовой дискриминации, требует, чтобы государства-участники гарантировали каждому человеку, находящемуся под их юрисдикцией, пользование равными правами де-юре и де-факто. В соответствии со статьей 2 (1) "c" Конвенции каждое государство-участник должно принять эффективные меры для пересмотра политики правительства в национальном и местном масштабе, а также для исправления, отмены или аннулирования любых законов и постановлений, ведущих к возникновению или увековечению расовой дискриминации всюду, где она существует. Государства должны принимать позитивные меры, позволяющие коренным народам осуществлять свои права человека, либо устраняя остающиеся препятствия, либо принимая конкретные законодательные и административные меры для выполнения своих обязательств по Конвенции (пункт 6.13 Мнения).

В своей Общей рекомендации N 23 (1997) Комитет призвал государства-участников признавать и уважать самобытную культуру, историю, язык и образ жизни коренных народов в качестве фактора обогащения культурной самобытности государства, которая была и находится под угрозой исчезновения, и содействовать ее сохранению. Комитет напоминает, что земельные права коренных народов отличаются от общего понимания гражданско-правовых имущественных прав, и считает, что оленеводство не является "проведением досуга на открытом воздухе", как оно было определено в решении главного горного инспектора, а представляет собой центральный элемент культурной самобытности и традиционного образа жизни авторов (пункт 6.14 Мнения).

Признание земельных прав общин саами и их коллективного права на оленеводство, основанного на традиционном использовании, влечет за собой обязательство уважать и защищать эти права на практике. Необходимость сохранения их культуры и средств к существованию входит в число причин, по которым государствам-участникам следует принять конкретные меры для обеспечения эффективных консультаций с ними и участия в принятии решений. Комитет напоминает, что в своей Общей рекомендации N 32 (2009) он разъяснил - понятие "недопустимых "особых прав" следует отличать от прав, допускаемых и признаваемых международным сообществом, с целью обеспечить существование и сохранение самобытности таких групп, как меньшинства, коренные народы и другие категории лиц, чьи права в равной степени допускаются и признаются в рамках всеобщих прав человека (пункт 26). Права на земли, традиционно занимаемые коренными народами, относятся к числу постоянных прав, признанных в качестве таковых в договорах по правам человека, в том числе в документах, принятых в контексте деятельности Организации Объединенных Наций и ее специализированных учреждений (пункт 6.15 Мнения).

Комитет напоминает, что в соответствии с его Общей рекомендацией N 32 (2009) различие между особыми мерами и постоянными правами предполагает, что лица, обладающие постоянными правами, могут также воспользоваться в своих интересах особыми мерами (п. 15).

Комитет неоднократно подтверждал: непроведение надлежащих консультаций с коренными народами может представлять собой одну из форм расовой дискриминации и подпадать под действие Конвенции. Комитет придерживается правозащитного подхода, предусматривающего предварительное свободное и осознанное согласие, когда в качестве нормы признается запрещение расовой дискриминации, являющейся основной причиной большинства случаев дискриминации, с которой сталкиваются коренные народы (пункт 6.16 Мнения).

Государства-участники обязаны представлять доказательства того, что они выполняют обязательство по проведению консультаций либо напрямую, посредством организации и проведения консультаций в духе доброй воли и с целью достижения консенсуса, либо косвенно, путем предоставления достаточных гарантий эффективного участия общин коренных народов и обеспечения того, чтобы любая третья сторона действительно уделяла должное внимание существенным аргументам, выдвигаемым общинами коренных народов. Обязанность проводить консультации в таком контексте является обязанностью государства и не может быть без надзора передана частной компании, особенно той же компании, которая в коммерческом плане заинтересована в ресурсах, находящихся на территории коренных народов. Как отметил Специальный докладчик по вопросу о правах коренных народов, помимо того, что это не освобождает государство от ответственности, так и передача государством обязанностей в области прав человека частной компании может быть нежелательной и даже проблематичной, учитывая, что интересы частной компании в первую очередь связаны с получением прибыли и, следовательно, не могут полностью отвечать наилучшим интересам соответствующих коренных народов (пункт 6.17 Мнения).

Частью процесса консультаций с коренными народами должны стать исследования, посвященные экологическим и социальным последствиям. Эти исследования должны проводиться независимыми и технически компетентными организациями до предоставления концессии на любой строительный или инвестиционный проект, затрагивающий территории традиционного проживания. На основе этих исследований необходимо проводить консультации, начиная с ранних этапов и до разработки проекта, а не только в тот момент, когда необходимо получить одобрение. Исход таких консультаций не может быть предрешен: не должно возникать ощущение, что данный проект обязательно будет осуществлен, при этом следует обеспечивать постоянное взаимодействие между сторонами (пункт 6.18 Мнения).

Освоение и эксплуатация природных ресурсов в качестве законного общественного интереса не освобождает государства-участников от их обязательства не допускать дискриминацию в отношении коренной общины, зависящей от рассматриваемых участков земли, путем механического применения процедуры консультаций без достаточных гарантий или доказательств того, что свободное, предварительное и осознанное согласие членов общины может быть эффективно запрошено и получено (пункт 6.20 Мнения).

Статья 6 Конвенции обеспечивает защиту предполагаемых жертв, если их жалобы являются спорными в соответствии с Конвенцией (пункт 6.26 Мнения).

В тех случаях, когда коренные народы были лишены земель и территорий, которыми они традиционно владели или которые они иным образом заселяли или использовали, без их добровольного и осознанного согласия, государство должно принять меры для возвращения таких земель и территорий. Право на возвращение должно быть заменено правом на справедливую и безотлагательную компенсацию только в тех случаях, когда возвращение земель и территорий представляется невозможным по обоснованным причинам, при этом такая компенсация должна по мере возможности осуществляться в виде передачи земель и территорий (пункт 6.27 Мнения).

Оценка Комитетом фактических обстоятельств дела: Верховный административный суд Королевства Швеция признал, что традиционное использование саамскими оленеводческими общинами земель привело к возникновению имущественных прав, основанных на правах в силу давности владения и на обычном праве. Комитет отметил также, что в соответствии с Североевропейской конвенцией о саами, согласованной правительствами стран Северной Европы совместно с парламентами саами Норвегии, Финляндии и Швеции, которая опирается на существующие нормы международного права и направлена на ее осуществление в контексте стран Северной Европы, доступ к земле и воде признается в качестве основы культуры, языка и социальной жизни саами, и, таким образом, как индивидуальные, так и коллективные имущественные права саами на их земли и ресурсы находятся под защитой (пункт 6.8 Мнения).

Комитет счел, что ему необходимо рассмотреть утверждения авторов в отношении предположения о непроведении государством-участником консультаций с саамской оленеводческой общиной В. и получения ее свободного, предварительного и осознанного согласия при предоставлении концессий на добычу полезных ископаемых на территории ее традиционного проживания. Он отметил, что концессии действительны в течение 25 лет и предполагают права на добычу и использование никеля, железа, хрома, кобальта, золота, серебра, платины и палладия (пункт 6.10 Мнения).

Комитет принял к сведению утверждение авторов о том, что в дополнение к уже существующим промышленным проектам, разрешение на осуществление которых на территории традиционного проживания общины В. было предоставлено государством-участником, три концессии на добычу полезных ископаемых (они стали поводом для появления данного сообщения) могут привести к тому, что авторы не смогут вести традиционный образ жизни. Это означало, что их придется принудительно переселять с территории их традиционного проживания. Затронутой общине саами позволили лишь дать определенные сведения относительно осуществления этого тройственного проекта, что, по мнению авторов, нельзя даже назвать проведением консультаций, поскольку консультации предполагают серьезное взаимодействие с общиной при наличии подлинного и искреннего стремления к достижению консенсуса. Действительно, авторы утверждают, что государство-участник должно получить их свободное, предварительное и осознанное согласие при наличии таких негативных последствий (пункт 6.11 Мнения).

Комитет также принял к сведению аргумент государства-участника о том, что предоставление концессий на разработку не является нарушением статьи 5 Конвенции, поскольку ничто не указывало на то, что решение рассматривать данные районы в качестве представляющих национальный интерес с точки зрения добычи полезных ископаемых, а не с точки зрения оленеводства было ошибочным. По мнению государства-участника, если Комитет сочтет, что имело место ограничение прав авторов, то следует отметить, что это ограничение было необходимым и пропорциональным значимой цели государства. Действительно, добыча никеля имеет большое значение, и, поскольку месторождения расположены на определенном участке, добыча не может осуществляться в другом месте, в то время как для выпаса оленей могут быть использованы альтернативные пастбищные угодья. Кроме того, консультации с саамской оленеводческой общиной В. проводились, однако законодательство позволяет правительству выдавать разрешение на добычу полезных ископаемых независимо от того, кто владеет этой землей, и без предварительного согласия владельца имущества. Таким образом, по мнению государства-участника, факт расовой дискриминации в данном деле не доказан, с учетом того, что с авторами, с которыми обращаются на равных основаниях как с землевладельцами, затронутыми данным проектом, были проведены консультации, как и с любой заинтересованной стороной, в той мере, в какой это требовалось согласно национальному законодательству в вопросах, касающихся концессий на добычу полезных ископаемых (пункт 6.11 Мнения).

Комитет счел: аргументация государства-участника являлась ошибочной, оно не выполнило свои международные обязательства по защите саамской оленеводческой общины В. от расовой дискриминации посредством проведения надлежащих или эффективных консультаций с общиной при предоставлении концессий (пункт 6.12 Мнения).

Комитет резюмировал: передав процесс консультаций горнодобывающей компании без эффективных гарантий и тем самым не выполнив свою обязанность соблюдать земельные права саамской оленеводческой общины В., государство-участник не выполнило свои международные обязательства (пункт 6.17 Мнения).

Комитет напомнил следующее - поскольку государство-участник установило и признало наличие неопределенности в отношении последствий для саамской оленеводческой общины В., то оно тем более обязано в контексте процесса предоставления концессий предусмотреть строгие требования в отношении проведения исследований и осуществлять надзор за их выполнением с тем, чтобы максимально ограничить их воздействие на оленеводство. Хотя административные органы ссылались на необходимость достижения баланса между горнодобывающей деятельностью и оленеводством, однако соответствующая процедура не позволила сделать это, так как, по мнению государства-участника, когда изыскатель находит потенциально выгодное месторождение, то первым шагом на пути к началу добычи является подача заявки на концессию на разработку. В решении по концессии определяется, кто имеет право на добычу металлов или полезных ископаемых, и это право распространяется также на владельцев имущества без их согласия, что является основной целью концессионной системы (пункт 6.18 Мнения).

Комитет отметил, что на практике процесс оформления концессии отделен от процесса получения экологического разрешения, поскольку Суд по земельным и экологическим вопросам Королевства Швеция правомочен рассматривать ходатайство о получении экологического разрешения и определять условия или сроки и ограничения, которые должны быть установлены в отношении деятельности после выдачи концессии на разработку. Иными словами, процесс консультаций проходит на том этапе процедуры, когда, как признало государство-участник, "еще слишком рано судить о том, в какой степени будут ущемлены возможности авторов заниматься оленеводством" (пункт 6.19 Мнения).

Комитет не должен решать, какому общественному интересу следует отдать приоритет, а именно: добыче полезных ископаемых, с одной стороны, или "защите районов, имеющих важное значение для оленеводства, от мер, которые могут существенно затруднить его функционирование", с другой стороны. Вместе с тем государство-участник обязано было на практике, а не только теоретически или абстрактно, изыскать и указать в процессе консультаций с саамской оленеводческой общиной В. те места, которые они могли использовать в качестве альтернативных пастбищ, и выполнить обязательство по проведению эффективного процесса консультаций (пункт 6.20 Мнения).

По мнению Комитета, государство-участник не продемонстрировало, каким образом в процессе предоставления трех горнорудных концессий в соответствии с Законом о полезных ископаемых и Экологическим кодексом были надлежащим образом учтены прежние нормы и конкретные права авторов сообщения (пункт 6.21 Мнения).

В отношении утверждений авторов относительно статьи 6 Конвенции Комитет счел, что основной вопрос заключался в том, выполнило ли государство-участник свои обязательства в соответствии с положением по обеспечению соблюдения права авторов на эффективную защиту и средства правовой защиты от любого ущерба, понесенного в результате предоставления трех горных концессий на территории их традиционного проживания. Комитет принял к сведению утверждение авторов, что они не имели доступа к какому-либо национальному учреждению, которое могло бы провести оценку основного права на традиционное имущество и включить в нее оценку того, следует ли запретить горнодобывающую деятельность ввиду ее негативного воздействия на саамское оленеводство. Суд по земельным и экологическим вопросам и Верховный административный суд Королевства Швеция, опираясь на законодательство о горнодобывающей промышленности, могли рассматривать только применение внутреннего законодательства, которое само по себе является источником нарушения прав. Кроме того, авторы утверждали, что в то время как шведские землевладельцы могут в полном объеме получить компенсацию за свое имущество по рыночной стоимости, денежная компенсация не может адекватным образом покрыть потребности коренных народов саами в случае лишения их пастбищ для оленей, которые необходимы для этого вида деятельности общины и являются основополагающим элементом их культурной самобытности и традиционного уклада жизни (пункт 6.25 Мнения).

Государство-участник не представило никаких доказательств наличия внутренних средств правовой защиты, которые могли бы обеспечить адекватное возмещение или удовлетворение за ущерб, причиненный авторам в результате неэффективного процесса консультаций в контексте предоставления горнорудных концессий. Комитет отметил, что судебный надзор со стороны Верховного административного суда Королевства Швеция не предполагал рассмотрение вопроса об устойчивом характере оленеводства на оставшихся землях (пункт 6.26 Мнения).

Государство-участник признало - решения о предоставлении концессий на добычу полезных ископаемых не предполагали какого-либо рассмотрения вопроса об имущественных правах авторов. Комитет счел: невозможность добиться эффективного судебного пересмотра решения в тех случаях, когда ставится под сомнение основное право коренных народов на территорию традиционного проживания, явилась следствием того, что государство-участник относилось к общинам коренных народов как к частным землевладельцам, затронутых горнодобывающей деятельностью, без должного учета потенциальной необратимости последствий, которые эта деятельность может иметь для таких общин (пункт 6.28 Мнения).

Поскольку в решениях Суда по земельным и экологическим вопросам и Верховного административного суда Королевства Швеция не удалось провести оценку изъятия земель с точки зрения основного права авторов на территорию традиционного проживания, то Комитет пришел к выводу о нарушении Конвенции (пункт 6.29 Мнения).

Выводы Комитета: представленные факты свидетельствовали о нарушении государством-участником статей 5 и 6 Конвенции.

 

Источник публикации: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/5048-18-noyabrya-2020-goda-vyigrano-delo-v-komitete-oon-po-likvidatsii-rasovoj-diskriminatsii-2 .

 

 

The case of Lars-Anders Ogren and Others v. Sweden. The opinion of the Committee dated November 18, 2020. Communication No. 54/2013.

In 2013, the authors of the communication were assisted in preparing complaints. Subsequently, the complaint was communicated to Sweden.

The Committee concluded that the State party to the Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination had not fulfilled its international obligations to protect the Sami reindeer herding community from racial discrimination due to the lack of appropriate and effective consultations with the community when granting concessions. The Land and Environmental Court and the Supreme Administrative Court of the Kingdom of Sweden failed to assess the seizure of land from the point of view of the authors' fundamental right to the territory of their traditional residence. The facts presented indicated a violation of articles 5 and 6 of the Convention.

As seen from the text of the Opinion, the authors argued that, as representatives of the indigenous Sami people, they have their own culture, livelihood and language that differ from the culture of the non-Sami population. In particular, reindeer husbandry, in their opinion, is an essential element of their cultural identity and traditional way of life. Together with their reindeer herd, the authors roam along the same routes that their ancestors have traveled since time immemorial. The State party granted concessions for the operation of a private mining company in the territory of the traditional residence of the community in the form of three open-pit mines located on the isthmus of R. - an area with pasture lands of fundamental importance for the reindeer herding cycle of community B. As a result, a significant part of this territory was seized from the reindeer herding community, while its pasture lands were constantly reduced, this created a real threat to reindeer husbandry and exerted enormous psychological pressure on members of the community. The authors noted that because of this, their community would not be able to withstand other mining concessions. They further stressed that the State party, by granting, without the consent of the authors, a concession for three open-pit mines within their traditional land property, where they led a traditional lifestyle, violated, inter alia, their right to property enshrined in article 5 of the Convention (paragraph 1.2 of the Opinions).

Legal positions of the Committee: In its General recommendation No. 23 (1997), the Committee calls on States parties to recognize and protect the rights of indigenous peoples to own, develop, control and use their lands, territories and resources, and where their lands and territories, which they traditionally owned or otherwise inhabited, are selected or used without their voluntary and informed consent, take measures to return such lands and territories (paragraph 5). These human rights standards are also contained in the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples, which was voted for by the Kingdom of Sweden. Article 26 of the Declaration provides as follows:

1. Indigenous peoples have the right to lands, territories and resources that they have traditionally owned, occupied or otherwise used or acquired.

2. Indigenous peoples have the right to own, use, develop or control lands, territories and resources that they possess by virtue of traditional ownership or other traditional occupation or use, as well as those that they have acquired otherwise.

3. States shall ensure the legal recognition and protection of such lands, territories and resources. Such recognition shall be carried out with due respect for the customs, traditions and land tenure systems of the indigenous peoples concerned (paragraph 6.5 of the Opinion).

Within the meaning of these principles, it is necessary to recognize and understand the close ties of indigenous peoples with the earth as the fundamental basis of their culture, spiritual life, integrity and economic survival. Their "relationship with the land is not only a matter of ownership and production, but a material and spiritual element that they must fully use, at least in order to preserve their cultural heritage and pass it on to future generations." In this regard, the realization of the land rights of indigenous peoples can also become a prerequisite for the realization of the right to life as such and "preventing their extinction as a people" (paragraph 6.6 of the Opinion).

Ignoring the inalienable right of indigenous peoples to use and exercise land rights and refusing to take appropriate measures to ensure that their right to give free, prior and informed consent is respected in practice in all cases where their rights may be affected by projects carried out in the territories of their traditional residence constitutes a form of discrimination, as it leads to to nullify or impair the recognition, enjoyment or exercise by indigenous peoples on an equal basis of their rights to their traditional territories, natural resources and, as a result, their identity (paragraph 6.7 of the Opinion).

Although the right to property is not absolute, States parties must respect the principle of proportionality when restricting or regulating the land rights of indigenous peoples, taking into account their distinctive status, in order not to endanger the very survival of the community and its members (paragraph 6.10 of the Opinion).

The prohibition of racial discrimination, enshrined in the International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, requires States parties to guarantee to everyone under their jurisdiction the enjoyment of equal rights de jure and de facto. In accordance with article 2 (1) (c) of the Convention, each State party must take effective measures to review Government policies at the national and local levels, as well as to correct, repeal or repeal any laws and regulations that lead to the emergence or perpetuation of racial discrimination wherever it exists. States should take positive measures to enable indigenous peoples to exercise their human rights, either by removing remaining obstacles or by taking specific legislative and administrative measures to meet their obligations under the Convention (paragraph 6.13 of the Opinion).

In its General recommendation No. 23 (1997), the Committee called upon States parties to recognize and respect the distinctive culture, history, language and way of life of indigenous peoples as a factor in enriching the cultural identity of the State, which has been and is in danger of extinction, and to promote its preservation. The Committee recalls that indigenous peoples' land rights differ from the general understanding of civil property rights, and considers that reindeer husbandry is not "outdoor recreation", as defined in the decision of the Chief Mining Inspector, but represents a central element of the cultural identity and traditional way of life of the authors (paragraph 6.14 of the Opinion).

Recognition of the land rights of Sami communities and their collective right to reindeer husbandry based on traditional use entails an obligation to respect and protect these rights in practice. The need to preserve their culture and livelihoods is among the reasons why States parties should take concrete measures to ensure effective consultation with them and participation in decision-making. The Committee recalls that in its General Recommendation No. 32 (2009), it clarified that the concept of "unacceptable" special rights" should be distinguished from the rights allowed and recognized by the international community in order to ensure the existence and preservation of the identity of groups such as minorities, indigenous peoples and other categories of persons whose rights are equally tolerated and are recognized within the framework of universal human rights (paragraph 26). Rights to lands traditionally occupied by indigenous peoples are among the permanent rights recognized as such in human rights treaties, including in documents adopted in the context of the activities of the United Nations and its specialized agencies (paragraph 6.15 of the Opinion).

The Committee recalls that, in accordance with its General Recommendation No. 32 (2009), the distinction between special measures and permanent rights implies that persons with permanent rights can also take advantage of special measures (paragraph 15).

The Committee has repeatedly confirmed that failure to properly consult with indigenous peoples may constitute a form of racial discrimination and fall within the scope of the Convention. The Committee adheres to a human rights-based approach, which provides for prior free and informed consent, when the prohibition of racial discrimination, which is the main cause of most cases of discrimination faced by indigenous peoples, is recognized as the norm (paragraph 6.16 of the Opinion).

States parties are required to provide evidence that they are fulfilling the obligation to consult, either directly, by organizing and conducting consultations in good faith and with a view to reaching consensus, or indirectly, by providing sufficient guarantees for the effective participation of indigenous communities and ensuring that any third party really pays due attention to the substantive arguments, nominated by indigenous communities. The obligation to consult in such a context is the responsibility of the State and cannot be transferred without supervision to a private company, especially the same company that is commercially interested in resources located in the territory of indigenous peoples. As noted by the Special Rapporteur on the rights of indigenous peoples, in addition to the fact that this does not absolve the State of responsibility, the transfer of human rights responsibilities by the State to a private company may be undesirable and even problematic, given that the interests of a private company are primarily related to profit and, therefore, cannot fully to meet the best interests of the indigenous peoples concerned (paragraph 6.17 of the Opinion).

Research on environmental and social impacts should be part of the consultation process with indigenous peoples. These studies should be conducted by independent and technically competent organizations before granting a concession for any construction or investment project affecting the territories of traditional residence. Based on these studies, consultations should be conducted from the early stages to the development of the project, and not only at the moment when approval needs to be obtained. The outcome of such consultations cannot be predetermined: there should not be a feeling that this project will necessarily be implemented, while constant interaction between the parties should be ensured (paragraph 6.18 of the Opinion).

The development and exploitation of natural resources as a legitimate public interest does not release States Parties from their obligation not to discriminate against an indigenous community dependent on the land in question by mechanically applying a consultation procedure without sufficient guarantees or evidence that the free, prior and informed consent of community members can be effectively sought and obtained (paragraph 6.20 of the Opinion).

Article 6 of the Convention protects alleged victims if their complaints are disputed under the Convention (paragraph 6.26 of the Opinion).

In cases where indigenous peoples have been deprived of lands and territories that they traditionally owned or otherwise inhabited or used without their voluntary and informed consent, the State should take measures to return such lands and territories. The right of return should be replaced by the right to fair and prompt compensation only in cases where the return of lands and territories seems impossible for justified reasons, while such compensation should, to the extent possible, be carried out in the form of a transfer of lands and territories (paragraph 6.27 of the Opinion).

The Committee's assessment of the factual circumstances of the case: The Supreme Administrative Court of the Kingdom of Sweden recognized that the traditional use of land by Sami reindeer herding communities led to the emergence of property rights based on rights due to the prescription of ownership and customary law. The Committee also noted that, in accordance with the Nordic Sami Convention, agreed by the Governments of the Nordic countries together with the Sami Parliaments of Norway, Finland and Sweden, which builds on existing norms of international law and aims to implement it in the context of the Nordic countries, access to land and water is recognized as the basis of culture, language and social the lives of the Sami, and thus both the individual and collective property rights of the Sami to their lands and resources are protected (paragraph 6.8 of the Opinion).

The Committee considered that it needed to consider the authors' allegations regarding the assumption that the State party had not consulted with the Sami reindeer herding community of V. and obtained its free, prior and informed consent when granting mining concessions in the territory of its traditional residence. He noted that the concessions are valid for 25 years and assume the rights to extract and use nickel, iron, chromium, cobalt, gold, silver, platinum and palladium (paragraph 6.10 of the Opinion).

The Committee took note of the authors' claim that, in addition to the already existing industrial projects, permission for which was granted by the State party in the territory of the traditional residence of the community of B., three mining concessions (they became the reason for the appearance of this communication) may lead to the fact that the authors will not be able to conduct traditional a way of life. This meant that they would have to be forcibly relocated from the territory of their traditional residence. The affected Sami community was only allowed to provide certain information regarding the implementation of this threefold project, which, according to the authors, cannot even be called consultations, since consultations involve serious interaction with the community if there is a genuine and sincere desire to reach consensus. Indeed, the authors argue that the State party should obtain their free, prior and informed consent in the presence of such negative consequences (paragraph 6.11 of the Opinion).

The Committee also took note of the State party's argument that the granting of mining concessions did not violate article 5 of the Convention, since there was nothing to indicate that the decision to consider these areas as being of national interest from the point of view of mining rather than from the point of view of reindeer husbandry was erroneous. In the State party's view, if the Committee considers that there has been a restriction on the authors' rights, it should be noted that this restriction was necessary and proportionate to the significant purpose of the State. Indeed, nickel mining is of great importance, and since the deposits are located in a certain area, mining cannot be carried out elsewhere, while alternative pasture lands can be used for grazing deer. In addition, consultations with the Sami reindeer herding community have not been conducted, but legislation allows the Government to issue a mining permit regardless of who owns the land, and without the prior consent of the owner of the property. Thus, in the State party's view, the fact of racial discrimination has not been proven in this case, given that the authors, who are treated on an equal basis as landowners affected by this project, were consulted, as well as with any interested party, to the extent required by law national legislation in matters relating to mining concessions (paragraph 6.11 of the Opinion).

The Committee considered: The State party's argument was erroneous, it had not fulfilled its international obligations to protect the Sami reindeer herding community of V. from racial discrimination by conducting appropriate or effective consultations with the community when granting concessions (paragraph 6.12 of the Opinion).

The Committee concluded: by transferring the consultation process to a mining company without effective guarantees and thereby failing to comply with its obligation to respect the land rights of the Sami reindeer herding community in, the State party has not fulfilled its international obligations (paragraph 6.17 of the Opinion).

The Committee recalled the following - since the State party has established and recognized the existence of uncertainty regarding the consequences for the Sami reindeer herding community of V., it is all the more obliged, in the context of the concession process, to provide strict requirements for conducting research and to monitor their implementation in order to limit their impact on reindeer husbandry as much as possible. Although the administrative authorities referred to the need to achieve a balance between mining and reindeer husbandry, however, the relevant procedure did not allow this to be done, since, according to the State party, when a prospector finds a potentially profitable deposit, the first step towards starting production is to apply for a development concession. The decision on the concession determines who has the right to extract metals or minerals, and this right also applies to property owners without their consent, which is the main purpose of the concession system (paragraph 6.18 of the Opinion).

The Committee noted that, in practice, the process of obtaining a concession is separate from the process of obtaining an environmental permit, since the Court of Land and Environmental Affairs of the Kingdom of Sweden has the authority to consider an application for an environmental permit and determine the conditions or deadlines and restrictions that should be imposed on activities after the grant of a development concession. In other words, the consultation process takes place at a stage of the procedure when, as the State party acknowledged, "it is too early to judge the extent to which the authors' opportunities to engage in reindeer husbandry will be impaired" (paragraph 6.19 of the Opinion).

The Committee should not decide which public interest should be given priority, namely, mining, on the one hand, or "protecting areas important for reindeer husbandry from measures that may significantly impede its functioning," on the other hand. However, the State party was obliged in practice, and not only theoretically or abstractly, to find and indicate in the process of consultations with the Sami reindeer herding community V. those places that they could use as alternative pastures, and fulfill the obligation to conduct an effective consultation process (paragraph 6.20 of the Opinion).

In the Committee's view, the State party has not demonstrated how, in the process of granting the three mining concessions in accordance with the Minerals Act and the Environmental Code, the previous norms and specific rights of the authors of the communication were properly taken into account (paragraph 6.21 of the Opinion).

With regard to the authors' allegations regarding article 6 of the Convention, the Committee considered that the main issue was whether the State party had fulfilled its obligations under the provision to ensure respect for the authors' right to effective protection and remedies against any damage suffered as a result of the granting of three mining concessions in the territory of their traditional residence. The Committee took note of the authors' claim that they did not have access to any national institution that could carry out an assessment of the basic right to traditional property and include an assessment of whether mining activities should be banned due to their negative impact on Sami reindeer husbandry. The Land and Environmental Court and the Supreme Administrative Court of the Kingdom of Sweden, relying on mining legislation, could only consider the application of domestic legislation, which in itself is a source of violation of rights. In addition, the authors argued that while Swedish landowners can receive full compensation for their property at market value, monetary compensation cannot adequately cover the needs of the indigenous Sami peoples in case they are deprived of reindeer pastures, which are necessary for this type of community activity and are a fundamental element of their cultural identity and the traditional way of life (paragraph 6.25 of the Opinion).

The State party has not provided any evidence of the existence of domestic remedies that could provide adequate compensation or satisfaction for the damage caused to the authors as a result of an ineffective consultation process in the context of granting mining concessions. The Committee noted that judicial supervision by the Supreme Administrative Court of the Kingdom of Sweden did not involve consideration of the sustainable nature of reindeer husbandry on the remaining lands (paragraph 6.26 of the Opinion).

The State party recognized that the decisions on granting mining concessions did not involve any consideration of the issue of the authors' property rights. The Committee considered that the inability to achieve effective judicial review of a decision in cases where the fundamental right of indigenous peoples to the territory of traditional residence is questioned was due to the fact that the State party treated indigenous communities as private landowners affected by mining activities, without due consideration of the potential irreversible consequences that these activities may have for such communities (paragraph 6.28 of the Opinion).

Since the decisions of the Land and Environmental Court and the Supreme Administrative Court of the Kingdom of Sweden failed to assess the seizure of land from the point of view of the authors' fundamental right to the territory of their traditional residence, the Committee concluded that the Convention had been violated (paragraph 6.29 of the Opinion).

The Committee's conclusions: The facts presented indicated a violation by the State party of articles 5 and 6 of the Convention.

 

Source of the publication: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/5049-on-november-18-2020-the-case-was-won-in-the-un-committee-on-the-elimination-of-racial-discrimination-2 .

 

 

Lars-Anders Ogren等人诉瑞典案。 委员会日期为2020年11月18日的意见。 第54/2013号来文。

2013年协助来文提交人准备投诉。 随后,将申诉转达瑞典。

委员会的结论是,《消除对妇女一切形式歧视公约》缔约国没有履行保护萨米人驯鹿放牧社区免受种族歧视的国际义务,原因是在给予让步时没有与该社区进行适当和有效的协商。 瑞典王国土地和环境法院和最高行政法院未能从提交人对其传统住所领土的基本权利的角度评估土地的扣押情况。 所陈述的事实表明违反了《公约》第5条和第6条。

从意见文本可以看出,提交人认为,作为土着萨米人的代表,他们有自己的文化、生计和语言,不同于非萨米人的文化。 特别是,在他们看来,驯鹿饲养是其文化特征和传统生活方式的一个基本要素。 作者和他们的驯鹿群一起,沿着他们的祖先自古以来所走过的路线漫游。 缔约国为在社区传统居住地区内经营一家私营采矿公司给予特许,其形式是位于R地峡的三个露天矿。这是一个牧场,对b社区的驯鹿放牧周期至关重要。结果,该领土的很大一部分被从驯鹿放牧社区夺取,而其牧场不断减少,这对驯鹿畜牧业造成了真正的威胁,并对社区成员施加了巨大的心理压力。 作者指出,正因为如此,他们的社区将无法承受其他采矿特许权。 他们进一步强调,缔约国未经提交人同意,在其传统土地财产内给予三个露天矿的特许权,在那里他们过着传统的生活方式,除其他外,侵犯了《公约》第5条所载的财产权(《意见》第1.2段)。

委员会的法律立场:委员会在第23号一般性建议(1997年)中呼吁缔约国承认和保护土着人民拥有、开发、控制和使用其土地、领土和资源的权利,如果他们传统上拥有或以其他方式居住的土地和领土是在未经他们自愿和知情同意的情况下选择或使用的,则采取措施归还这些土地和领土(第5段)。 这些人权标准也载于瑞典王国投票赞成的《联合国土着人民权利宣言》。 《宣言》第26条规定如下:

1. 土着人民有权获得他们传统上拥有、占有或以其他方式使用或获得的土地、领土和资源。

2. 土着人民有权拥有、使用、开发或控制他们因传统所有权或其他传统占领或使用而拥有的土地、领土和资源,以及他们以其他方式获得的土地、领土和资源。

3. 各国应确保这些土地、领土和资源得到法律承认和保护。 这种承认应在适当尊重有关土着人民的习俗、传统和土地所有权制度的情况下进行(意见第6.5段)。

在这些原则的含义内有必要认识和理解土着人民与地球的密切联系作为其文化、精神生活、完整和经济生存的根本基础。 他们"与土地的关系不仅仅是所有权和生产的问题,而是他们必须充分利用的物质和精神元素,至少为了保护他们的文化遗产并将其传给后代。" 在这方面,实现土着人民的土地权也可以成为实现生命权和"防止他们作为一个民族灭绝"的先决条件(意见第6.6段)。

无视土着人民使用和行使土地权利的不可剥夺的权利,拒绝采取适当措施,确保他们自由、事先和知情同意的权利在实践中得到尊重,在他们的权利可能受到在其传统居住地区进行的项目的影响的所有情况下,构成一种歧视,因为这导致取消或损害土着人民在平等的基础上承认、享有或行使他们对其传统领土、自然资源和自然资源的权利。, 结果,他们的身份(意见第6.7段)。

虽然财产权不是绝对的,但缔约国在限制或管制土着人民的土地权利时,必须尊重相称原则,同时考虑到土着人民的特殊地位,以免危及社区及其成员的生存(意见第6.10段)。

《消除一切形式种族歧视国际公约》所载的禁止种族歧视要求缔约国保证在其管辖下的每一个人在法律上和事实上享有平等的权利。 根据《公约》第2条第(1)款(c)项,各缔约国必须采取有效措施,审查国家和地方一级的政府政策,并纠正、废除或废除任何导致种族歧视出现或永久存在的法律和条例。 各国应采取积极措施,使土着人民能够行使其人权,消除剩余的障碍,或采取具体的立法和行政措施履行《公约》规定的义务(意见第6.13段)。

委员会在其第23号一般性建议(1997年)中呼吁缔约国承认和尊重土着人民独特的文化、历史、语言和生活方式,作为丰富国家文化特性的一个因素,因为国家已经和正在面临灭绝的危险,并促进其保存。 委员会回顾,土着人民的土地权利不同于对公民财产权的一般理解,并认为驯鹿饲养不是首席采矿检查员的决定所界定的"户外娱乐",而是提交人的文化特征和传统生活方式的一个核心要素(意见第6.14段)。

承认萨米人社区的土地权及其基于传统用途的驯鹿畜牧业的集体权利意味着有义务在实践中尊重和保护这些权利。 保护其文化和生计的必要性是缔约国应采取具体措施确保与它们进行有效协商和参与决策的原因之一。 委员会回顾,委员会在第32号一般性建议(2009年)中澄清,"不可接受的"特别权利"的概念应与国际社会允许和承认的权利区分开来,以确保少数群体、土着人民和其他类别的人的身份得以存在和维护,这些人的权利在普遍人权的框架内同样得到允许和承认(第26段)。 对土着人民传统上占有的土地的权利是人权条约,包括在联合国及其专门机构活动范围内通过的文件中承认的永久权利之一(意见第6.15段)。

委员会回顾根据其第32号一般性建议(2009年)特别措施与永久权利之间的区别意味着拥有永久权利的人也可以利用特别措施(第15段)。

委员会一再确认,不与土着人民进行适当协商可能构成种族歧视的一种形式,属于《公约》的范围。 委员会坚持以人权为基础的做法,规定在禁止种族歧视--土着人民面临的大多数歧视案件的主要原因--被确认为规范时,事先获得自由和知情的同意(意见第6.16段)。

缔约国必须提供证据,证明它们正在履行义务进行协商,或直接、真诚地组织和进行协商,以期达成协商一致意见,或间接地为土着社区的有效参与提供充分保障,并确保任何第三方真正适当注意土着社区提出的实质性论点。 在这种情况下进行协商的义务是国家的责任,在没有监督的情况下不能转让给私营公司,特别是对位于土着人民领土内的资源具有商业利益的同一家公司。 正如土着人民权利问题特别报告员所指出的,除了这并不能免除国家的责任之外,国家将人权责任移交给私营公司可能是不受欢迎的,甚至是有问题的,因为私营公司的利益主要与利润有关,因此不能完全满足有关土着人民的最大利益(意见第6.17段)。

关于环境和社会影响的研究应成为与土着人民协商进程的一部分。 在对影响传统居住领土的任何建筑或投资项目给予特许权之前,这些研究应由独立和技术上主管的组织进行。 根据这些研究,应该从项目的早期阶段到项目的开发阶段进行磋商,而不仅仅是在需要获得批准的时刻。 这种协商的结果不能预先确定:不应认为这一项目一定会得到执行,而应确保各方之间的不断互动(意见第6.18段)。

开发和开发自然资源作为合法的公共利益并不能免除缔约国不歧视依赖有关土地的土着社区的义务,因为它们机械地采用协商程序,而没有充分的保证或证据证明可以有效地征求和获得社区成员的自由、事先和知情的同意(意见第6.20段)。

《公约》第6条保护据称的受害者,如果他们的申诉根据《公约》有争议(《意见》第6.26段)。

如果土着人民在未经他们自愿和知情同意的情况下被剥夺了他们传统上拥有或以其他方式居住或使用的土地和领土,国家应采取措施归还这些土地和领土。 只有在由于正当理由似乎无法归还土地和领土的情况下,才应以公平和迅速赔偿的权利取代返回的权利,而这种赔偿应尽可能以转让土地和领土的形式进行(意见第6.27段)。

委员会对案件事实情况的评估瑞典王国最高行政法院承认萨米人驯鹿放牧社区传统使用土地导致出现了基于所有权和习惯法规定的权利的产权。 委员会还注意到,根据北欧国家政府与挪威、芬兰和瑞典萨米议会共同商定的《北欧萨米公约》,该公约以现有国际法准则为基础,旨在在北欧国家范围内执行该公约,获得土地和水被认为是萨米人的文化、语言和社会生活的基础,因此萨米人对其土地和资源的个人和集体财产权都受到保护(意见第6.8段)。

委员会认为,它需要审议提交人的指控,即缔约国没有与萨米人驯鹿放牧社区进行协商,并在其传统居住地区给予采矿特许权时获得其自由、事先和知情的同意。 他指出,特许权有效期为25年,并承担提取和使用镍,铁,铬,钴,金,银,铂和钯的权利(意见第6.10段)。

委员会注意到提交人声称,除了缔约国在B社区传统住所领土上批准的已经存在的工业项目外,三个采矿特许权(它们成为本来文出现的原因)可能导致提交人无法从事传统的生活方式。 这意味着他们将不得不被迫从他们传统居住地的领土上搬迁。 受影响的萨米人社区只被允许提供关于这一三重项目执行情况的某些资料,据提交人说,这甚至不能称为协商,因为如果有真正和真诚的愿望达成协商一致意见,协商就需要与社区进行认真的互动。 事实上,提交人辩称,缔约国应在存在这种消极后果的情况下获得他们的自由、事先和知情同意(意见第6.11段)。

委员会还注意到缔约国的论点,即给予采矿特许权并没有违反《公约》第5条,因为没有任何迹象表明,从采矿的角度而不是从驯鹿饲养的角度来看,将这些地区视为符合国家利益的决定是错误的。 缔约国认为,如果委员会认为对提交人的权利存在限制,应当指出,这一限制是必要的,与国家的重要宗旨相称。 事实上,镍开采具有重要意义,由于矿床位于某一地区,因此无法在其他地方进行采矿,而替代牧场可用于放牧鹿。 此外,尚未与萨米驯鹿放牧社区进行协商,但立法允许政府签发采矿许可证,无论谁拥有土地,并且未经财产所有者的事先同意。 因此,缔约国认为,种族歧视的事实在本案中没有得到证实,因为在与采矿特许权有关的问题上,在国家法律要求的范围内,提交人被视为受这一项目影响的土地所有人,并与任何有关方面进行了协商(意见第6.11段)。

委员会认为:缔约国的论点是错误的,它没有履行其保护萨米驯鹿放牧社区免受种族歧视的国际义务,在给予让步时与该社区进行适当或有效的协商(意见第6.12段)。

委员会的结论是:缔约国将协商进程移交给一家没有有效担保的采矿公司,从而没有履行其尊重萨米驯鹿放牧社区土地权的义务,因而没有履行其国际义务(《意见》第6.17段)。

委员会回顾了以下情况--由于缔约国已经确定并认识到对萨米人驯鹿放牧社区的后果存在不确定性,因此在特许权进程中,它更有义务为进行研究和监测其执行情况提供严格的要求,以便尽可能限制其对驯鹿畜牧业的影响。 尽管行政当局提到需要在采矿和驯鹿饲养之间取得平衡,但相关程序不允许这样做,因为据缔约国称,当探矿者发现潜在有利可图的矿藏时,开始生产的第一步是申请开发特许权。 关于特许权的决定决定了谁有权提取金属或矿物而这项权利也适用于未经其同意的财产所有人这是特许权制度的主要目的意见第6.18段。

委员会注意到,在实践中,取得特许权的过程与取得环境许可证的过程是分开的,因为瑞典王国土地和环境事务法院有权审议环境许可证的申请,并确定在给予发展特许权后应对活动施加的条件或期限和限制。 换言之,正如缔约国承认的那样,协商进程是在程序的一个阶段进行的,当时"现在判断提交人从事驯鹿饲养的机会会受到多大程度的损害还为时过早"(意见第6.19段)。

委员会不应决定应优先考虑哪种公共利益,即一方面是采矿,另一方面是"保护对驯鹿畜牧业重要的地区不受可能严重妨碍其运作的措施的影响"。 然而,缔约国在实践中,不仅在理论上或抽象上,有义务在与萨米人驯鹿放牧社区协商的过程中找到并指出。 那些他们可以用作替代牧场的地方,并履行进行有效协商过程的义务(意见第6.20段)。

委员会认为,缔约国没有表明,在根据《矿物法》和《环境法》授予三项采矿特许权的过程中,如何适当考虑到来文提交人以前的规范和具体权利(意见第6.21段)。

关于提交人关于《公约》第6条的指控,委员会认为,主要问题是缔约国是否履行了该条规定的义务,确保尊重提交人获得有效保护和补救的权利,使他们免受因在其传统住所领土上给予三个采矿特许权而遭受的任何损害。 委员会注意到提交人声称,他们没有机会接触任何国家机构,这些机构可以对传统财产的基本权利进行评估,并评估采矿活动是否应该被禁止,因为采矿活动对萨米驯鹿的畜牧业产生负面影响。 瑞典王国的土地和环境法院和最高行政法院依靠采矿立法,只能考虑适用国内立法,而国内立法本身就是侵犯权利的根源。 此外,提交人辩称,虽然瑞典土地所有者可以按市场价值获得全部财产补偿,但如果土着萨米人被剥夺了驯鹿牧场,则货币补偿不能充分满足他们的需要,因为驯鹿牧场是这类社区活动所必需的,也是他们文化特征和传统生活方式的一个基本要素(意见第6.25段)。

缔约国没有提供任何证据证明存在国内补救办法,这些补救办法可以为在给予采矿特许权方面的无效协商过程对提交人造成的损害提供适当的赔偿或补偿。 委员会注意到,瑞典王国最高行政法院的司法监督不涉及考虑剩余土地上驯鹿饲养的可持续性(意见第6.26段)。

缔约国承认,关于给予采矿特许权的决定没有涉及对提交人财产权问题的任何审议。 委员会认为,在土着人民对传统居住领土的基本权利受到质疑的情况下,无法对一项决定进行有效的司法审查是由于缔约国将土着社区视为受采矿活动影响的私人土地所有者,而没有适当考虑到这些活动可能对这些社区造成的不可逆转的潜在后果(意见第6.28段)。

由于瑞典王国土地和环境法院和最高行政法院的裁决未能从提交人对其传统居住地的基本权利的角度评估土地的扣押情况,委员会得出结论认为,《公约》遭到违反(意见第6.29段)。

委员会的结论:所陈述的事实表明缔约国违反了《公约》第五条和第六条。

 

出版物的来源: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/5050-2020-11-19 .

 

 

Fallet Lars-Anders Ogren m. fl. mot Sverige. Utskottets yttrande av den 18 November 2020. Meddelande Nr 54/2013.

Under 2013 fick författarna till meddelandet hjälp med att förbereda klagomål. Därefter meddelades klagomålet till Sverige.

Utskottet drog slutsatsen att den stat som är part i konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering inte hade uppfyllt sina internationella skyldigheter att skydda den samiska renskötselgemenskapen från rasdiskriminering på grund av bristen på lämpliga och effektiva samråd med gemenskapen vid beviljande av koncessioner. Mark - och miljödomstolen och Konungariket Sveriges högsta förvaltningsdomstol har inte bedömt beslagtagandet av mark med hänsyn till författarnas grundläggande rätt till det territorium där de har sin traditionella hemvist. De fakta som presenterades indikerade en överträdelse av artiklarna 5 och 6 i konventionen.

Som framgår av yttrandets text hävdade författarna att de som företrädare för det inhemska samiska folket har sin egen kultur, försörjning och språk som skiljer sig från den icke-samiska befolkningens kultur. I synnerhet är renskötsel enligt deras mening en väsentlig del av deras kulturella identitet och traditionella sätt att leva. Tillsammans med sin renbesättning strövar författarna längs samma vägar som deras förfäder har rest sedan urminnes tider. Konventionsstaten beviljade koncessioner för driften av ett privat gruvbolag på territoriet för samhällets traditionella bostad i form av tre dagbrott som ligger på R.-ett område med betesmarker av grundläggande betydelse för rennäringscykeln i gemenskapen B. som ett resultat beslagtogs en betydande del av detta territorium från rennäringsgemenskapen, medan dess betesmarker ständigt minskades, detta skapade ett verkligt hot mot rennäringen och utövade enormt psykologiskt tryck på medlemmarna i samhället. Författarna noterade att på grund av detta skulle deras samhälle inte kunna motstå andra gruvkoncessioner. De betonade vidare att konventionsstaten, genom att utan författarnas samtycke bevilja en koncession för tre dagbrott inom sin traditionella markfastighet, där de levde en traditionell livsstil, bland annat kränkte deras rätt till egendom som fastställs i artikel 5 i konventionen (punkt 1.2 i yttrandena).

Utskottets rättsliga ställningstaganden: i sin allmänna rekommendation nr 23 (1997) uppmanar utskottet konventionsstaterna att erkänna och skydda ursprungsbefolkningars rätt att äga, utveckla, kontrollera och använda sina marker, territorier och resurser, och om deras marker och territorier, som de traditionellt ägde eller på annat sätt bebodde, väljs ut eller används utan deras frivilliga och informerade samtycke, vidta åtgärder för att återlämna sådana marker och territorier (punkt 5). Dessa normer för mänskliga rättigheter finns också i FN: s deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter, som röstades fram av Konungariket Sverige. I artikel 26 i deklarationen föreskrivs följande::

1. Urbefolkningar har rätt till mark, territorier och resurser som de traditionellt har ägt, ockuperat eller på annat sätt använt eller förvärvat.

2. Urbefolkningar har rätt att äga, använda, utveckla eller kontrollera mark, territorier och resurser som de äger på grund av traditionellt ägande eller annan traditionell ockupation eller användning, liksom de som de har förvärvat på annat sätt.

3. Staterna ska säkerställa rättsligt erkännande och skydd av sådana länder, territorier och resurser. Ett sådant erkännande ska ske med vederbörlig respekt för de berörda ursprungsbefolkningarnas sedvänjor, traditioner och system för markägande (punkt 6.5 i yttrandet).

I betydelsen av dessa principer är det nödvändigt att erkänna och förstå ursprungsbefolkningens nära band med jorden som den grundläggande grunden för deras kultur, andliga liv, integritet och ekonomiska överlevnad. Deras " förhållande till marken är inte bara en fråga om ägande och produktion, utan ett materiellt och andligt element som de måste använda fullt ut, åtminstone för att bevara sitt kulturarv och vidarebefordra det till kommande generationer." I detta avseende kan förverkligandet av ursprungsbefolkningens landrättigheter också bli en förutsättning för förverkligandet av rätten till liv som sådan och "förhindra deras utrotning som ett folk" (punkt 6.6 i yttrandet).

Att ignorera ursprungsbefolkningars oförytterliga rätt att använda och utöva markrättigheter och att vägra att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att deras rätt att ge fritt, förhandsgodkännande och informerat samtycke respekteras i praktiken i alla fall där deras rättigheter kan påverkas av projekt som genomförs på deras traditionella bosättnings territorium utgör en form av diskriminering, eftersom det leder till att upphäva eller försämra ursprungsbefolkningars erkännande, åtnjutande eller utövande på lika villkor av deras rättigheter till sina traditionella territorier, naturresurser och, som ett resultat, deras identitet (punkt 6.7 i yttrandet).

Även om rätten till egendom inte är absolut måste konventionsstaterna respektera proportionalitetsprincipen när de begränsar eller reglerar ursprungsbefolkningars markrättigheter, med beaktande av deras särställning, för att inte äventyra gemenskapens och dess medlemmars överlevnad (punkt 6.10 i yttrandet).

Förbudet mot rasdiskriminering, som fastställs i den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, kräver att konventionsstaterna garanterar alla under deras jurisdiktion åtnjutandet av lika rättigheter de jure och de facto. I enlighet med artikel 2.1 C i konventionen måste varje konventionsstat vidta effektiva åtgärder för att granska regeringens politik på nationell och lokal nivå, samt att korrigera, upphäva eller upphäva alla lagar och förordningar som leder till uppkomsten eller bevarandet av rasdiskriminering varhelst den existerar. Staterna bör vidta positiva åtgärder för att göra det möjligt för ursprungsbefolkningen att utöva sina mänskliga rättigheter, antingen genom att undanröja kvarvarande hinder eller genom att vidta särskilda lagstiftnings-och administrativa åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt konventionen (punkt 6.13 i yttrandet).

I sin allmänna rekommendation nr 23 (1997) uppmanade Utskottet konventionsstaterna att erkänna och respektera ursprungsbefolkningarnas distinkta kultur, historia, språk och livsstil som en faktor för att berika statens kulturella identitet, som har varit och är i fara för utrotning, och att främja dess bevarande. Esk erinrar om att ursprungsbefolkningens markrättigheter skiljer sig från den allmänna uppfattningen om medborgerliga äganderätter och anser att renskötsel inte är "friluftsliv", enligt definitionen i Chefsinspektörens beslut, utan utgör en central del av författarnas kulturella identitet och traditionella livsstil (punkt 6.14 i yttrandet).

Erkännande av samernas markrättigheter och deras kollektiva rätt till renskötsel baserad på traditionell användning innebär en skyldighet att respektera och skydda dessa rättigheter i praktiken. Behovet av att bevara sin kultur och försörjning är en av anledningarna till att konventionsstaterna bör vidta konkreta åtgärder för att säkerställa ett effektivt samråd med dem och deltagande i beslutsfattandet. Esk erinrar om att man i sin allmänna rekommendation nr 32 (2009) klargjorde att begreppet "oacceptabla" särskilda rättigheter" bör skiljas från de rättigheter som tillåts och erkänns av det internationella samfundet för att säkerställa förekomsten och bevarandet av identiteten hos grupper som minoriteter, ursprungsbefolkningar och andra kategorier av personer vars rättigheter är lika tillåtna och erkänns inom ramen för universella mänskliga rättigheter (punkt 26). Rättigheter till mark som traditionellt ockuperas av ursprungsbefolkningar är bland de permanenta rättigheter som erkänns som sådana i mänskliga rättighetsfördrag, inklusive i dokument som antagits inom ramen för FN: s och dess specialiserade organ (punkt 6.15 i yttrandet).

Esk erinrar om att skillnaden mellan särskilda åtgärder och permanenta rättigheter i enlighet med sin allmänna rekommendation nr 32 (2009) innebär att personer med permanenta rättigheter också kan utnyttja särskilda åtgärder (punkt 15).

Utskottet har upprepade gånger bekräftat att underlåtenhet att ordentligt samråda med ursprungsbefolkningar kan utgöra en form av rasdiskriminering och omfattas av konventionens tillämpningsområde. Esk följer en strategi som bygger på mänskliga rättigheter, som föreskriver ett fritt och informerat samtycke i förväg, när förbudet mot rasdiskriminering, som är den främsta orsaken till de flesta fall av diskriminering som ursprungsbefolkningen utsätts för, erkänns som normen (punkt 6.16 i yttrandet).

Konventionsstaterna är skyldiga att bevisa att de uppfyller skyldigheten att samråda, antingen direkt, genom att organisera och genomföra samråd i god tro och i syfte att nå enighet, eller indirekt genom att tillhandahålla tillräckliga garantier för ursprungsbefolkningars faktiska deltagande och se till att varje tredje part verkligen tar vederbörlig hänsyn till de materiella argument som ursprungsbefolkningarna har föreslagit. Skyldigheten att samråda i ett sådant sammanhang är statens ansvar och kan inte överföras utan tillsyn till ett privat företag, särskilt samma företag som är kommersiellt intresserad av resurser som ligger inom ursprungsbefolkningens territorium. Såsom påpekats av den särskilde rapportören om ursprungsbefolkningars rättigheter kan det, förutom att detta inte befriar staten från ansvar, vara oönskat och till och med problematiskt att staten överlåter ansvaret för de mänskliga rättigheterna till ett privat företag, eftersom ett privat företags intressen i första hand är relaterade till vinst och därför inte helt kan tillgodose de berörda ursprungsbefolkningarnas bästa (punkt 6.17 i yttrandet).

Forskning om miljömässiga och sociala konsekvenser bör ingå i samrådsprocessen med ursprungsbefolkningen. Dessa studier bör genomföras av oberoende och tekniskt kompetenta organisationer innan de beviljar en koncession för något bygg-eller investeringsprojekt som påverkar de traditionella bosättningsområdena. Baserat på dessa studier bör samråd genomföras från de tidiga stadierna till projektets utveckling, och inte bara i det ögonblick då godkännande behöver erhållas. Resultatet av sådana samråd kan inte förutbestämas: det bör inte finnas någon känsla av att detta projekt nödvändigtvis kommer att genomföras, medan konstant interaktion mellan parterna bör säkerställas (punkt 6.18 i yttrandet).

Utveckling och utnyttjande av naturresurser som ett legitimt allmänintresse befriar inte konventionsstaterna från deras skyldighet att inte diskriminera en ursprungsbefolkning som är beroende av marken i fråga genom att mekaniskt tillämpa ett samrådsförfarande utan tillräckliga garantier eller bevis för att gemenskapens medlemmars fria, förhandsgodkännande och informerade samtycke effektivt kan sökas och erhållas (punkt 6.20 i yttrandet).

Artikel 6 i konventionen skyddar påstådda offer om deras klagomål bestrids enligt konventionen (punkt 6.26 i yttrandet).

I de fall ursprungsbefolkningen har berövats mark och territorier som de traditionellt ägde eller på annat sätt bebodde eller använde utan deras frivilliga och informerade samtycke, bör staten vidta åtgärder för att återlämna sådana länder och territorier. Rätten till återvändande bör ersättas med rätten till rättvis och snabb ersättning endast i de fall då återlämnande av mark och territorier förefaller omöjligt av motiverade skäl, medan sådan ersättning i möjligaste mån bör utföras i form av en överföring av mark och territorier (punkt 6.27 i yttrandet).

Nämndens bedömning av de faktiska omständigheterna i målet: Konungariket Sveriges högsta förvaltningsdomstol erkände att den traditionella användningen av mark av samiska renskötselsamhällen ledde till uppkomsten av äganderätt baserade på rättigheter på grund av förskrivning av äganderätt och sedvanerätt. I enlighet med den nordiska samiska konventionen, som de nordiska ländernas regeringar enats om tillsammans med de samiska parlamenten i Norge, Finland och Sverige, som bygger på befintliga normer i internationell rätt och syftar till att genomföra den inom ramen för de nordiska länderna, erkänns tillgång till mark och vatten som grunden för kultur, språk och socialt samernas liv, och därmed skyddas både samernas individuella och kollektiva äganderätt till deras mark och resurser (punkt 6.8 i yttrandet).

Utskottet ansåg att det var nödvändigt att överväga författarnas påståenden om antagandet att konventionsstaten inte hade rådfrågat den samiska renskötselgemenskapen i V. och erhållit sitt fria, förhands-och informerade samtycke vid beviljande av gruvkoncessioner inom dess traditionella hemvist. Han noterade att koncessionerna är giltiga i 25 år och antar rätten att utvinna och använda nickel, järn, krom, kobolt, guld, silver, platina och palladium (punkt 6.10 i yttrandet).

Utskottet noterade författarnas påstående att, förutom de redan befintliga industriprojekt, tillstånd som beviljades av den part på territoriet i den traditionella hemvist i gemenskapen av B., tre gruvkoncessioner (de blev orsaken till uppkomsten av detta meddelande) kan leda till det faktum att författarna inte kommer att kunna bedriva traditionella ett sätt att leva. Detta innebar att de skulle tvingas flytta från sitt traditionella bostadsområde. Det drabbade samiska samhället fick bara ge viss information om genomförandet av detta trefaldiga projekt, vilket enligt författarna inte ens kan kallas samråd, eftersom samråd innebär allvarlig interaktion med samhället om det finns en äkta och uppriktig önskan att nå enighet. Författarna hävdar faktiskt att konventionsstaten bör få sitt fria, tidigare och informerade samtycke i närvaro av sådana negativa konsekvenser (punkt 6.11 i yttrandet).

Utskottet noterade också konventionsstatens argument att beviljandet av gruvkoncessioner inte strider mot artikel 5 i konventionen, eftersom det inte fanns något som tyder på att beslutet att betrakta dessa områden som av nationellt intresse ur gruvsynpunkt snarare än ur renskötselsynpunkt var felaktigt. Om utskottet anser att det har förekommit en begränsning av upphovsmannens rättigheter, bör det enligt konventionsstaten noteras att denna begränsning var nödvändig och proportionell mot statens betydande syfte. Nickelbrytning är faktiskt av stor betydelse, och eftersom insättningarna ligger i ett visst område kan gruvdrift inte utföras någon annanstans, medan alternativa betesmarker kan användas för beteshjort. Dessutom har samråd med den samiska rennäringen inte genomförts, men lagstiftningen tillåter regeringen att utfärda gruvtillstånd oavsett vem som äger marken och utan föregående samtycke från fastighetsägaren. Enligt konventionsstaten har det således inte bevisats att det rör sig om rasdiskriminering i detta fall, eftersom författarna, som behandlas på lika villkor som markägare som berörs av detta projekt, rådfrågades, liksom med någon berörd part, i den utsträckning som krävs enligt nationell lagstiftning i frågor som rör gruvkoncessioner (punkt 6.11 i yttrandet).

Utskottet ansåg: partens argument var felaktigt, den hade inte uppfyllt sina internationella skyldigheter att skydda den samiska renskötselgemenskapen V. från rasdiskriminering genom att genomföra lämpliga eller effektiva samråd med gemenskapen vid beviljande av koncessioner (punkt 6.12 i yttrandet).

Utskottet avslutade: genom att överföra samrådsprocessen till ett gruvbolag utan effektiva garantier och därmed underlåta att uppfylla sin skyldighet att respektera den samiska renskötselsamfundets markrättigheter har konventionsstaten inte uppfyllt sina internationella skyldigheter (punkt 6.17 i yttrandet).

Utskottet erinrade om följande - Eftersom konventionsstaten har fastställt och erkänt förekomsten av osäkerhet om konsekvenserna för den samiska renskötselgemenskapen i V., är det desto mer skyldigt, inom ramen för koncessionsprocessen, att ställa strikta krav för att bedriva forskning och övervaka deras genomförande för att begränsa deras inverkan på renskötseln så mycket som möjligt. Även om de administrativa myndigheterna hänvisade till behovet av att uppnå en balans mellan gruvdrift och rennäring, tillät det relevanta förfarandet emellertid inte detta, eftersom det enligt konventionsstaten, när en prospektör finner en potentiellt lönsam insättning, är det första steget mot att starta produktionen att ansöka om en utvecklingskoncession. Beslutet om koncession avgör vem som har rätt att utvinna metaller eller mineraler, och denna rätt gäller även fastighetsägare utan deras samtycke, vilket är huvudsyftet med koncessionssystemet (punkt 6.18 i yttrandet).

Utskottet noterade att processen för att erhålla en koncession i praktiken är skild från processen för att erhålla ett miljötillstånd, eftersom Konungariket Sveriges domstol för mark-och miljöfrågor har befogenhet att pröva en ansökan om miljötillstånd och fastställa de villkor eller tidsfrister och begränsningar som bör införas för verksamheten efter beviljandet av en utvecklingskoncession. Med andra ord sker samrådsprocessen i ett skede av förfarandet när, som konventionsstaten erkände, "det är för tidigt att bedöma i vilken utsträckning författarnas möjligheter att bedriva rennäring kommer att försämras" (punkt 6.19 i yttrandet).

Nämnden ska inte besluta om vilket allmänintresse som ska prioriteras, nämligen brytning, å ena sidan, eller "skydda områden som är viktiga för rennäringen från åtgärder som väsentligt kan hindra dess funktion", å andra sidan. Konventionsstaten var dock i praktiken, och inte bara teoretiskt eller abstrakt, skyldig att hitta och ange i samrådsförfarandet med den samiska renskötselgemenskapen V. de platser som de skulle kunna använda som alternativa betesmarker och uppfylla skyldigheten att genomföra en effektiv samrådsprocess (punkt 6.20 i yttrandet).

Enligt utskottet har konventionsstaten inte visat hur man vid beviljandet av de tre gruvkoncessionerna i enlighet med minerallagen och miljöbalken beaktat de tidigare normerna och de särskilda rättigheterna för meddelandets upphovsmän (punkt 6.21 i yttrandet).

När det gäller författarnas påståenden om artikel 6 i konventionen ansåg utskottet att den huvudsakliga frågan var huruvida konventionsstaten hade uppfyllt sina skyldigheter enligt bestämmelsen att säkerställa respekten för författarnas rätt till ett effektivt skydd och gottgörelse mot eventuella skador som uppkommit till följd av beviljandet av tre gruvkoncessioner inom deras traditionella hemvists territorium. Utskottet noterade författarnas påstående att de inte hade tillgång till någon nationell institution som kunde göra en bedömning av den grundläggande rätten till traditionell egendom och inkludera en bedömning av huruvida gruvverksamhet bör förbjudas på grund av deras negativa inverkan på samisk renhållning. Mark - och miljödomstolen och Konungariket Sveriges högsta förvaltningsdomstol, som förlitar sig på gruvlagstiftning, kunde bara överväga tillämpningen av nationell lagstiftning, som i sig är en källa till brott mot rättigheter. Dessutom hävdade författarna att även om svenska markägare kan få full ersättning för sin egendom till marknadsvärde, kan den monetära ersättningen inte på ett adekvat sätt täcka de inhemska samernas behov om de berövas renbetesmarker, som är nödvändiga för denna typ av samhällsverksamhet och är en grundläggande del av deras kulturella identitet och det traditionella sättet att leva (punkt 6.25 i yttrandet).

Konventionsstaten har inte lämnat några bevis för förekomsten av inhemska rättsmedel som kan ge tillräcklig ersättning eller tillfredsställelse för den skada som orsakats författarna till följd av en ineffektiv samrådsprocess i samband med beviljande av gruvkoncessioner. Utskottet konstaterade att den rättsliga tillsynen från Konungariket Sveriges högsta förvaltningsdomstol inte innebar att man övervägde renskötselns hållbara natur på de återstående markerna (punkt 6.26 i yttrandet).

Konventionsstaten erkände att besluten om beviljande av gruvkoncessioner inte innebar någon övervägande av frågan om författarnas äganderätt. Esk ansåg att oförmågan att få till stånd en effektiv domstolsprövning av ett beslut i de fall där ursprungsbefolkningars grundläggande rätt till det territorium där ursprungsbefolkningen är bosatt ifrågasätts berodde på att konventionsstaten behandlade ursprungsbefolkningarna som privata markägare som drabbats av gruvverksamhet, utan att vederbörlig hänsyn togs till de potentiella oåterkalleliga konsekvenser som dessa verksamheter kan få för dessa samhällen (punkt 6.28 i yttrandet).

Eftersom mark-och miljödomstolens och Konungariket Sveriges högsta förvaltningsdomstol inte har bedömt beslagtagandet av mark med hänsyn till författarnas grundläggande rätt till det territorium där de har sin traditionella hemvist, konstaterade utskottet att konventionen hade brutits (punkt 6.29 i yttrandet).

Utskottets slutsatser: de fakta som presenterades visade att konventionsstaten hade brutit mot artiklarna 5 och 6 i konventionen.

 

Källa till publikationen: https://espchhelp.ru/koon/blog-koon/5051-den-18-november-2020-vann-man-m-let-i-fn-s-utskott-f-r-avskaffande-av-rasdiskriminering .